Lysande stjärnor

Det har precis varit första advent. Det nordiska höstmörkret har under november trängt allt närmare och slutit sig som om allt och alla. En del upplever det som om all livsglädje och ork sakta men säkert kramas ur en. Men så kommer advent som en räddande ängel när det känns som mörkast. I fönster efter fönster tänds det ljus av alla de slag. Det är sjuarmade adventsstakar, det är ljusslingor med alla dess fantastiska färger, och så är det stjärnor förstås. De lyser och tindrar i hem, i butiker och på arbetsplatser och nog känns det väl lite lättare i sinnet. Också jag har en ljusstake på mitt kontor och hemma har jag även stjärnor och ljusslingor vid husets entré.

Just nu sitter jag i en metallfågel på väg över Atlanten. Runt omkring mig finns det också stjärnor, men jag vet inte så mycket om dem. En del sover, andra läser och en och annan tittar på film. Vet inte varifrån alla kommer, inte mer än grannen på sätet bredvid. Han kommer från Indien där man nyligen gastkramats med ett rått terrorattentat. Andra kan jag bara gissa, med hjälp av utseende och språk jag lyckats snappa upp. Dessa stjärnor lyser också på sitt sätt. Försöker känna efter hur det skulle vara att sitta här i denna farkost alldeles ensam, nej inte så lockande. Min morbror som gick ur tiden för ett par månader sedan, hann bli så gammal att de flesta av hans vänner hade dött bort. ”Gammal och ensam” var en möjlig rubrik över hans sista tid. Han valde ofta att sitta kvar länge på lunchrestaurangen eller köpcentret bara för att njuta av att vara omsluten av andra människor. Ungefär som att titta på stjärnhimlen. Det mådde han bra av. Utöver det fick jag och några fler vara ljus i hans närmaste tillvaro. Inte bara ljus som man kunde se där långt borta utan ljus som faktiskt trängde undan ensamhetens och hjälplöshetens mörker som ville krypa nära inpå.

Vilken tur att det finns stjärnor och andra ljushuvuden som lyser upp när det håller på att bli som mörkast. Och vilken tur att man själv kan få vara ljus, ibland som en anonym stjärna långt borta som nätt och jämt syns och ibland på riktigt nära håll, så att man faktiskt lyser upp tillvaron för någon eller några. Och nu när jag är på väg till Washington DC, undrar jag vilka stjärnor jag kommer att möta där? Väntan på det okända, som någon hintat lite om, men som man egentligen inte vet så mycket, ändå så lovande att jag vågar avsätta tid och resa. Är det möjligen det advent handlar om? Tron på ett hopp som är svårt att greppa, som inte fångas i en ask, men som ändå är tillräckligt övertygande för att man skall våga påbörja resan. Vilken lysande tanke!

Öknen som inte är öken

Sitter och funderar på det jag såg och upplevde igår. Fascinerande att se ett livs levande tamarindträd som sägs vara 1700 år gammalt. Det inte bara fanns utan var grönt och fullt av tamarindfrukt. Kommer ihåg dessa frukter från min barndom där de på det lokala stamspråket kallades boshishi. Som barn klättrade vi i ett sådant träd, på skolan där jag gick i Östafrika, och vi tuggade på de smakrika och lite syrliga frukterna som lär skall vara mycket rika på C-vitaminer. Igår såg jag på nytt ett boshishiträd som är hela 1700 år gammalt! Mitt i den Egyptiska öknen mellan Kairo och Alexandria har det överlevt olika välden, krig och fredsperioder, olika religiös dominans, idéer och människor av olika slag och fortfarande bär det frukt. Imponerande!

Om träd kunde prata skulle det vara mycket intressant att sitta vid fötterna av detta träd och lyssna till berättelserna om de olika tiderna och de olika människorna som passerat revy. På en plats där munkar vigt sina liv till avskildhet, i avsaknad av materiell lyx och fokusering på Gudsrelationen har trädet säkerligen sett både ett och annat som skulle vara spännande att höra. Det kanske skulle handla om brännande öken hetta, sandiga vindar, anfall från barbarer, förföljelse av den kristna tron, förtvivlade stunder av kval eller längtan men också upplevelser av under och tecken av det övernaturliga slaget. Kanske berättelser om att finna livsmening i det enkla men hängivna. Jag kan i och för sig inte i min livligaste fantasi föreställa mig själv leva i ett ökenkloster som munk, men jag måste erkänna att det var speciellt att besöka några av klostren i Wadi Natrun. Här föddes klostertraditionen på 3 och 4 hundra talet, som en tillflykt från förföljelse, som en reaktion mot religiös dekadens och som ett sökande efter ökenlivets ensamhet och renande effekt. Här har många s.k. kyrkofäder levt och här har många fått perioder av andlig återhämtning.

Den svartklädde koptiska munken som visade mig och min medresenär runt hade en spännande blandning av arabiska, franska och engelska som han försökte kommunicera genom. Kan inte påstå att mina franska kunskaper är lysande, men tillsammans med de få arabiska ord jag fårstår bidrog de rejält till förståelsen av den annars knaggliga engelskan. Den skäggige och kortväxte munken runt sina sextio, var full av energi och humor när han visade oss runt i sitt kloster dit människor av alla åldrar kommer för att få goda samtal och vägledning för livet. Han berättade och förklarade allt möjligt om klostret St Bishois levnadsvillkor, traditioner, skrifter och liv. Fortet som gav skydd under belägring av härar hade både brunn, kapell och förråd av mat för många veckor. Och trots att man var hotade och belägrade brukade man sänka ner bröd och vatten med ett rep till den behövande som kom och bad om hjälp. När munken pratar och berättar förstår jag att han visserligen valt ett liv i avskildhet men att han inte alls är omedveten om omvärlden. När vi tagit ett foto tillsammans lämnar han ett litet kort som berättar lite kort om klostret och som har en e-post adress till honom. Han frågar om jag inte kan mejla över bilden till honom.

Mitt i öknen tycks det finnas ett liv som inte alls är öken. Klosterplanteringarna är gröna, blommorna blommar, fåglarna kvittrar och skapar tillsammans känslan av oas, mitt i öknen. Jag har visserligen frågor inför en del av det dessa koptiska kloster står för, men det finns något att lära och attraheras av. Något om livet som den västerländska stressade vardagen oftast inte har tid inte har lyssna in. Dagen i öknen gav mersmak.

Ett liv utan dess like

Folk är folk var än de kommer ifrån – det är förvisso sant. Men likväl beter vi oss olika. I mitt svenska sätt att tänka jag vet jag att det är på dagen man skall vara vaken och göra saker och på natten skall man sova. Men se det är inte så givet här i Egypten. Sover gör man på småtimmarna (om nu Egyptier alls sover ;-) och på kvällar och nätter håller man igång på olika sätt. Efter lunch däremot kan man gärna ta sig en tupplur och blir det för korta nätter har man inget val. Har börjat vänja mig vid att ta en tupplur en halvtimma varje dag efter lunchen. Undrar hur det kommer att gå när jag kommer hem och inte har någon säng nära min arbetsplats. En gång var jag och några vänner på ett köpcentrum mitt i natten. Egentligen var vi bara på väg hem från ett möte och behövde köpa några småsaker. Klockan var nog mellan ett och två och i Sverige skulle nog på sin höjd dygnet-runt mackar vara öppna. Men här var det annorlunda. Köpcentret var fyllt av människor, vuxna, medelålders, ungdomar och barn som utan brådska strosade runt och shoppade mitt i natten ungefär som om de skulle vara på söndag eftermiddags utflykt.

En annan reflektion som jag åter igen gör när jag är i dessa trakter blir påtagligen när man sitter i ett lunchrum eller kaffe rum. Idag på förmiddagen på kaffepausen satt jag ner och skulle prata lite med en Egyptiska som fikade samtidigt. Till att börja med gick det skapligt att konversera mellan kaffeklunkarna och jag lyssnade intresserat på hennes livsberättelse. Men ju längre det gick in på fikastunden desto mer högljudd blev den fikande samlingen. Vid varje bord pågick ett intensivt samtal, som skulle kunna tolkas som aggressivt, om man nu inte visste bättre. Man pratade, gestikulerade, skrattade och uttryckte alla sina känslor på alla möjliga sätt. Häftigt, ja visst men svårt för mig att höra vad min bordskamrat försökte säga. Hon såg på mig att jag inte hörde vad hon sa och brast ut i ett skratt. Härligt med pulsen men ibland skulle man vilja ha hörselskydd, för att nu inte tala om när man skall leda en grupp av dessa känslouttryckande människor.

– This is Egypt sa den skrattande bordskamraten!

En oförklarlig gemenskap

Sitter på en Gudstjänst i en kyrka i Alexandria, Egypten. När Gudstjänsten började var kyrkan inte speciellt full, men allteftersom tiden går och Gudstjänsten fortskrider blir kyrkan allt mer fylld. Sången blir fylligare och intensivare. Det är kvällsgudstjänst och ute har det hunnit bli mörkt. Inne i kyrkan finns en ljus estrad med ett stort träkors. Golvet är av trä och även om det är i gott skick kan man se att det är väl använt. Nedanför estraden finns ett gammalt svart piano som används flitigt och väl till alla sånger, och det sjungs mycket. Begriper egentligen inget då allt är på arabiska, men det är märkligt att man ändå kan lyssna in och känna så mycket. Pianot har inte stämt träff med en stämmare på länge, men det skapar ändå stämning kan man säga. Lite känsla av pianot i en västernsaloon.

Kvällens predikan denna söndag hålls av en läkare som börjat ägna sitt liv åt att predika. Han talar med stort engagemang om kvinnan som levt med blödningar under många år och därför i den kulturen betraktats som oren varit exkluderad från det mesta av gemenskap. Åhörarna utgör en blandning av kvinnor och män, olika åldrar allt från barn till äldre med grånat hår. En ung arabiska tolkar predikan till god engelska i bänken bakom mig och min medresenär. De allra flesta besökarna har jag aldrig mött förut, men jag känner mig ändå ganska hemma. Ett fenomen som jag upplevt i de mest varierande miljöer och kulturer i alla möjliga länder. En igenkänning och gemenskap som tar sig över både språk och kulturbarriärer.

Talaren agerar okomplicerat och är vardagligt klädd liksom de flesta besökarna. Mitt i Gudstjänsten hörs ett böneutrop från en när liggande moské. Minareter sticker upp över allt i det här landet och hörs på sina bestämda tider utan att bry som om vad som i övrigt finns eller sker i närområdet. Det har sagts mig att de få kyrkor som finns visserligen får betjäna de kristna som finns, men bland alla olika begränsningar man har, så får aldrig en kyrka vara högre än de närliggande moskéerna som alltid måste över stiga i höjd. Kanske obetydlig effekt, kan tyckas, men en nog så tydlig markering.

Funderar på vad en Gudstjänst egentligen är för något. Visst har jag var på många, men så här i en annan miljö, i en annan kultur, på ett annat språk bli frågan verklig och min invanda föreställning blir utmanad. Predikanten har talat om kvinnan som sträckte ut handen för att nudda vid det Gudomliga och som resultat blev rejält berörd. Hon får uppleva kraften på ett sådant sätt att hennes tidigare liv, så utanför, ensamt så smärtsamt nu dras in i den nära, helande och varma gemenskapen. Är det månne detta som är kärnan i en Gudstjänst? Att sträcka sig och bli berörd, att inkluderas och vara del i en värmande gemenskap?

När Gudstjänsten är slut har det gått ett par timmar och folk hälsar på varandra, pratar och skrattar. Också jag som besökare får prata lite med ganska många som kommer fram och hälsar. En del kan bara så mycket som de enklaste hälsningsfraserna på Engelska medan andra talar riktigt bra. Uppenbart är att man i denna kyrka gärna har besökare. Folk fortsätter länge att prata och umgås på kyrktorget där det serveras te, kaffe och tilltugg. När jag som svensk drar vidare från den Egyptiska kyrkan känner jag att jag fått något. Och åter har jag upplevt gemenskapen i den stora familjen, utan att riktigt kunna förklara hur den fungerar.

Sång av ett speciellt slag

När jag skriver detta sitter jag mitt i en samling med sång och glädje. Ingen tvekan att om att sången berör och engagerar. Han som leder sången kommer från en krutdurk i mitten av världens spänningar och konflikter, där som de tre stora världsreligionerna möts och har sitt ursprung. Sången har känsla, och takt. Njutbart, ja inte i den vanliga meningen då tonarterna är helt annorlunda än det jag är van vid och lärt mig uppskatta, men det är en upplevelse att höra. Språket är arabiska och tonarterna och sångstilen är arabisk. Jag begriper inte mycket, bara ett och annat ord som liknar den swahili som jag kan. Inte hjälper det att sångtexten visas på en storbildsskärm, för bokstäverna är för mig obegripliga. Med jag upplever känslan, draget och takten. Funderar på betydelsen av sång och musik som uttryckssätt. Många av människorna jag är mitt ibland, lever under helt andra omständigheter än någon gör i Sverige. Inget är självklart. Mänskliga rättigheter, vad är det? Ja på pappret kanske men i praktiken, njae inte direkt. Möjlighet att uttrycka sina åsikter, njae kanske men till ett mycket högt pris. Och ändå sjunger de som om de skulle vara i himlen. Kan sången och konsten uttrycka det som annars är bundet till en mängd begränsningar? Är till och med sångens uttryck en väg till frihet av sitt slag?

Igår kväll satt jag länge och samtalade med den Egyptiska kvinnan som jag för några år sedan hade som elev. Hon berättade om den ena personen efter den andra som valt att välja en tro som avviker från landets norm. Någon satt nu i fängelse någonstans, men inge visste var. En annan var gömd undan från de som ville henne illa. För något år sedan mötte jag själv denna person och hon berättade då att hon såg tre möjliga scenarion om hennes familj skulle får hör om hennes nya Gudstro. Möjligen skulle inget allvarligt hända, mer sannolikt skulle hon behöva gå under jorden, och möjligen skulle hon bli dödad. Nu hade det andra alternativet inträffat och det enda skyddet hon nu hade att förlita sig till var sina troende vänners omsorg och inte minst den Gud som hon nu valt att ge sin tillbedjan. Egyptiskan berättade om sitt dilemma, vad skulle hon ge för råd, och på vilket sätt kunde hon hjälpa? Jag lyssnade länge och förundrat. Detta är 2008 och i länder som skrivit på FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, där rätten att välja tro ingår!

Det känns som ett hedersuppdrag att få jobba med människor som dessa! Att få vara med och ge kunskaper och medieverktyg för att kunna uttrycka det man tror på, det man är beredd att offra allt för. Nu har sången föresten tystnat, men känslan hänger kvar, och förstärks ytterligare när jag ser tre män från ett land i Nordafrika be hängivet för en kvinna som hamnat på andra sidan gränsen av en mångårig gränskonflikt. En känsla av hopp kanske…

På återhörande!

Spännande möten i mötet

Mötet människor emellan är spännande. Det brukar jag ofta återkomma till. Vad vore livet utan möten människor emellan? Knappast skulle jag vilja leva utan att få dela livet med andra. Sedan igår är jag på ett spännande möte där många möten sker. Är i Turkiet och här har jag sedan jag kom hit i går kväll redan mött en mängd spännande människor. ”De komma från Öst och Väst” är en strof som passar att citera här. Idag har jag själv pratat med människor från Irak, Norge, Palestina, Egypten, Marocko, Sverige, Cypern och Turkiet. Kanske har jag glömt något land. Väldigt olika människor egentligen. Kvinnor och män, äldre och yngre, en del med respektfullt grått hår, (Ja så är det faktiskt i en stor del av världen!!!) andra som relativt nyligen börjat sitt vuxna liv. En del lever ett säkert och tryggt liv med både ”livrem och hängslen” på, andra som varje dag riskerar fängelse för det de gör. Tänkt dig fem års fängelse för att man berättar om sin tro för en annan medmänniska… Är det risken man vågar ta måste det vara något mycket värdefullt man fått tag i, och jag funderar på hur mycket min tro är värd. Skulle jag vara beredd att gå i fängelse för den?

Det är märkligt att sitta tillsammans runt ett stort bord och dela livet med en grupp människor där man egentligen inte känner fler än att par. Och ändå känns det som om man känt varandra länge. Mannen som tvingats fly från Irak hade jag aldrig träffat förrän i morse och ändå så ”kopplade” vi och hittade gemensamma intressen. Och att be en enkel bön tillsammans gav en upplevelse av att vi på något sätt hör ihop. En övernaturlig Gudomlig sanning?

Jag är i Turkiet denna vecka, men jag är lika mycket i Mellan Östern. Jag kommer från Sverige och kanske har jag något att bidra med i de olika mellanmänskliga möten som jag deltar i. Det unga förlovade paret jag delade lunchbordet med skrattade och nickade åtminstone igenkännande när jag berättade om hur det ibland kan vara med kommunikation män och kvinnor emellan, min erfarenhet från mitt eget äktenskap. Roligt att kunna bidra med ett skratt och kanske ett nytt perspektiv, men jag inser att i denna miljö har jag mycket, mycket att lära.

Återkommer!

Drömmen om hole in one

Just nu är jag i golfens himmelrike. Tror inte att jag riktigt fattat det men kanske börjar det sakta sjunka in. Kan inte säga annat än att det är vackert, speciellt när solen skiner och himmelen är blå. Hur kan de egentligen få gräset att bli så perfekt som det ser ut att vara? Sedan länge har jag flera vänner som är golfare, kollegor som är golfare men ännu är jag själv bara en potentiell golfare. Kanske är jag en mer potentiell golfare nu efter att ha upplevt dess himmelrike på nära håll. Igår åkte jag och min fru en tur längs med sydöstra kusten av Fife i Skottland. Det var inte långt mellan byarna och varje by hade sin golfbana, sina bed n breakfast att bo på anpassade för golfare. Vi njöt av picnic- lunchen på strandbänken, cappucinon i 1600talsbyggnaden i Crail, vars uteservering blickade ut över den lilla fiskehamnen som en gång varit centrum för smuggling av tobak, kläder, socker och kol. I fjärran över vattnet kunde man ana byggnaderna i Edinburgh. Jag njöt också av att köra på de smala kurviga vägarna, som visserligen inte var så snabba men betydligt trevligare än de flerfiliga motorvägarna som tog oss norrut till Skottland.

Att veta vilket land man är i är viktigt. Speciellt viktigt är det i vissa länder, exempelvis i Skottland. Att blanda ihop Skottland och England är som att svära i kyrkan så det gäller att vakta sin tunga. Nu måste jag väl medge att jag inte varit speciellt nära att svära i kyrkan även om man också där kan uppleva eller höra om saker som väcker känslor. Betydligt större risk har det varit att dra England och Skottland över en kam och se det som ett och samma land. Men nu vet jag bättre. Min äldsta dotter fick mig att se filmen Braveheart innan vi åkte hit för hon menade att man inte kunde komma till Skottland utan att veta vem William Wallace var. Kändes skönt när vi såg den stora minnesplatsen om honom utanför Sterling att i alla fall veta vem denne hjälte var som kämpade för sitt lands frihet och självständighet. I söndags när vi lyssnade på vår dotters nya rektor, han som är chef på Universitetet i Saint Andrews, gick det heller inte att ta miste på stoltheten av att vara del av Skottlands främst rankade Universitet, och att detta var just Skottland, trots att auditoriet var fullt av folk från jordens olika hörn. Mötte en mamma från soliga södern in USA vars dotter ville studera här för att det verkade lite mystiskt spännande med regn, dimma och rusk!

Nej, det är inte golf som hon skall studera. Men man kan ju aldrig veta efter att hon varit här i de fyra åren som studierna sträcker sig. Inte heller teologi som detta 1400tals Universitet annars kunde erbjuda. St Andrews var en gång centrum för kristet missionerande och som på så många andra platser ledde det till en centrum för studerande. Än i dag ser man tydligt spåren då det tycks finnas hur många kyrkor som helst, både i St Andrews och i omgivningarna. Är det månne lika många golfbanor som kyrkor? Har inte räknat dem men inser som jag skriver att det ändå finns en del gemensamt. På golfbanan upplever man avkoppling och perspektiv på den vardagliga tillvaron. Där har man ett mål att jobba mot, och all kan spela med varandra på någon form av ”lika villkor” genom det handikapp system man har. Golfande lär också vara bra för relationer, precis som kyrkor! Just det relationer, och speciellt internationella relationer är det hon skall studera de närmaste åren. Och att jobba för goda internationella relationer är nog mer viktigt än någonsin i vår globala värld där ingen kan gömma sig i något litet hörn eller stänga in sig i en låda. Att möta andra människor dela livet med det är bland det viktigaste för goda relationer, på golfbanan, i kyrkan eller Universitetet.

Undrar om jag skall börja spela golf. Kanske borde jag börja drömma om en ”hole in one”…

Källor med betydelse

Det är ett tag sedan jag sist skrev på denna blogg, vilket jag påmints om. Ni har rätt och det är kul att ni kollar in och bryr er! I början av sommaren var det "innan semestern" då så mycket man tror är viktigt skall hinnas med och sen kom själva semestern, och nu går den mot sitt slut.

Det har hur som helst varit skönt, att koppla av från allt det som hör till arbetslivets vardag. Du vet, deadlines, förväntningar av olika slag, lösning av problem som man aldrig löst tidigare och att hinna med allt innan dagens slut. En av mina favoriter i sommar har varit när jag suttit i skuggan av körsbärsträdet på baksidan av vår trädgård och läst sittandes i en brassestol. En dag blev det så skönt att jag somnade. Jag vet, för det finns dokumenterat på bild! Dottern som tog bilden somnade förresten också, i solen, samma dag…

När jag har semester tycker jag om att läsa mer av sådant jag inte hinner så mycket när arbetet tar ut sin fulla rätt. Det är också roligt att göra saker som jag annars inte gör. På en av semesterns småturer hamnade jag och min fru i Husaby kyrka på Kinnekulles sluttning. En intressant byggnad där människor under nästan 1000 år sökt kontakt med sina himmelska rötter. Där finns också, vad man vet, Sveriges äldsta möbel, en Biskopsstol från 1200 talet. Ett litet stycke från kyrkan finns en källa, Sankt Sigfrids källa. Där lär Olof Skötkonung, som den första svenska kungen ha blivit döpt av den Brittiske missionären Sankt Sigfrid. Vaddå missionär TILL Sverige? Under 1900 talet gjorde ju Sverige sig internationellt känd som ett land som skickat fler missionärer i förhållande till sin folkmängd än de flesta andra.

Att bistå andra, att dela med sig av glädje, livshopp och livets nödvändiga är inget statiskt. Den som för tillfället har något att ge gör väl i att dela med sig till den som behöver. I morgon kan det vara omvända roller. Under en tid var Sverige ett fattigt outvecklat land, och en tid var det ett av de mest kristna länderna i världen (om du ett land kan vara kristet?!) Nu är det materiellt ett av de rikaste länderna i världen, och enligt vissa undersökningar ett av de mest sekulära. Att ge är visserligen stort men att erkänna ett behov och våga ta emot hjälp är nog minst lika stort! Jag för min del har i sommar sökt många tillfällen att ta emot, in från källorna, ofta under körsbärsträdet, bl.a. med den mest förunderliga bok som finns, skriven genom olika författare under flera tusen år. I många stycken obegriplig men samtidigt så hoppfull! Hoppas du druckit lika gott i sommar!

Håller för övrigt på med tegelstenen om Nelson Mandelas liv Den långa vägen till frihet. Den är också intressant! På återskrivande!

En strålande plats

Funderar över de senaste dagarna medan tåget susar förbi gröna åkrar och nyutslagna lövträd. Har varit på en av mina resor i arbetet, denna gång till en ett land jag inte besökt tidigare, Ukraina. Där bor ungefär 50 miljoner människor och landet skulle hellre vilja bli en del av EU än att sitta i knäet på storebror Ryssland. Under min uppväxt fick man ofta höra hur det var i Sovjetunionens och kommunismens tid och allt som hörde till detta enorma område var som ett stort okänt och märkligt område. De som inte trodde som statsläran påbjöd deporterades för ”omprogrammering”, tortyr och många avrättades. En dag åkte jag förbi det före detta KGB huset i Vinnitsa och då berättade min värd Nikolay att ”här har många kristna torterats till döds”. Det känns avlägset, men samtidigt inte så länge sedan den s.k. järnridån föll och frihetens vind började blåsa över östländerna.

Mycket har hänt i Ukraina sedan dess, även om en stor mosaik med Lenins ansikte pryder 400tusen staden Vinnitsas centrum. Ekonomin växer, det byggs fina hus, mängden nya fina bilar av alla tänkbara märken verkar utan tvekan överstiga antalet gamla Lada och Moskovits bilar. Kristna som tidigare bara kunde samlas till Gudstjänst och gemenskap i hemlighet har nu kyrkor, kan leva ut sina liv i öppenhet och man kan till och med använda media för att berätta om sin tro. Men man har inte glömt varifrån man kom, och historien har satt sina spår. Ett land och ett folk kan inte glömma eller skriva om sin historia så snabbt, och tur är väl det. Om man inte vet varifrån man kommer så är det inte heller lätt att veta vart man är på väg. Min egen upplevelse av Ukraina smakar både 2000 tal och 1970 tal!

Veckan har varit intressant! Jag har undervisat om media på en bibelskola med 40 talet elever. Och när inte jag har undervisat har jag på samma skola lyssnat till en f.d. forskare som under många år studerat alkoholens inverkan på människan och vilken roll generna, det vi ärver, spelar. Har lärt mig ett och annat! Alkoholens konsekvenser är förvisso ett stort problem i Ukraina, men inte det enda. Dagen efter att jag landade i Kiev mindes man Ukrainas mest strålande dag, den 26 april 1986 då kärnkraftverket i Tjernobyl havererade och släppte ut mängder av farligt radioaktivitet som spreds långt utanför Ukrainas gränser. När jag satt och pratade med Pastor Anatoliy om vilka angelägenheter Ukrainarna har, berättade han om alla sjuka människor. Både barn och vuxna får betala ett högt pris i bl.a. i form av blodsjukdomar, skelettsjukdomar och missbildningar, för den ”strålande dagen” som dessvärre inte bara blev en dag. Jag kom aldrig närmare Tjernobyl än ett par timmars bilväg men funderar likväl på om jag fått i mig några strålande partiklar denna vecka.

Men våren visade sin bästa sida och solen sken både när jag kom och när jag åkte. Och dagen jag kommer hem till Sverige är också en härlig vårdag! Det är spännande att resa bort till outforskade platser, möta nya människor, lära sig nya saker, men det är utan tvekande riktigt strålande att komma hem. Undrar hur det blir att komma hem till himlen? Där kan väl strålningen bara leda till gott?!

Kommunikation på hög nivå

Människan är en fantastisk varelse. Och det finns c:a sex miljarder av oss. Ungefär hundratusen av dem finns i Karlstadstrakten, nio miljoner i Sverige och I min familj (dem jag bor med) är vi fem. För att fungera tillsammans behöver vi kommunicera med varandra. Allt vad människan hittills lyckats med kan man i hög grad tacka förmågan att kommunicera för. Många menar samtidigt att de flesta konflikter i grund och botten beror på att man inte kunnat kommunicera med varandra på ett vettigt sätt. Det lär vara sant vilket det gäller en familjerelation eller länder och folkgrupper emellan. Jodå, visst finns det säkert fler komplicerande faktorer, men håll med om att kommunikationen är viktig!

Just nu är jag i en stad med 20 miljoner människor, och de flesta av dem kan jag inte prata med, i alla fall inte på samma språk. Här är det arabiska som gäller och jag måste erkänna att min arabiska är mycket begränsad. Visst förstår jag ett och annat ord då swahili, som jag talar sen barndomen, har sina influenser från arabiskan, men att verkligen kommunicera är en annan sak. Det kan vara frustrerande att inte kunna tala med folk. Man känner sig liksom utanför, och inte hjälper det mycket att veta att hemma förstår jag allt som sägs och kan säga allt jag behöver till vem som helst. Jag är ju här nu! I går morse behövde jag hjälp vid frukosten på gästhuset där jag bor. Den hjälpsamme egyptiern som inte kunde ett ord engelska ville visa mig rätt och pekade och gestikulerade och talade sin arabiska. Problemet var bara att jag inte förstod vad han sa och inte såg jag någon termos eller kanna med varmt vatten till teet eller kaffepulvret. Jag försökte med engelska, swahili och sökte bland alla arabiska ord jag kan, men höll på att gå bet med min fråga. Men så plötsligt kom jag på lösningen, levande charader naturligtvis! Jag började gestikulera, och talade ivrigt om maya (vatten på arabiska) och försökte sen låtsas att jag brände mig på fingrarna och då sken den gamle mannen upp och förstod frågan. Maskinen som hade kallt vatten hade naturligtvis också en kran för varmt vatten, det borde jag väl ha förstått! Och jag fick min frukost till slut, inklusive varmt kaffevatten!

Att kommunicera om varmt vatten kan vara en utmaning i sig, men hur är det inte när man kommer in på mer komplicerade saker som frågorna om livet, döden, hoppet och tron? Eller barnuppfostran, hälsan och respekten för medmänniskan? Jag är glad att jag inte behöver ta det på Arabiska, men jag är lika glad att få vara med och träna araber och andra runt om vår jord som vet hur man säger saker på sitt språk och som kan kommunicera viktiga saker på bästa sätt. Idag har jag för övrigt suttit i möte hela dagen med ledare från regionen. Den avtalade tiden för mötet betydde främst att det var någon gång från och med, det avtalade klockslaget som vi skulle komma att börja. Någon fastnade i storstadstrafiken och blev väldigt sen, men vad gjorde det? Vi som kommit umgicks, pratade om livet, våra familjer, läget i landet och mycket mer och kanske var det den viktigaste saken vi gjorde i dag. För en sak har jag lärt mig, att kommunicera handlar om relationer, inte minst här. Utan bra relationer ingen bra kommunikation och utan bra kommunikation inga bra relationer. Och utan det får man inget vettigt gjort!

Var jag är? Jo naturligtvis skall du få reda på det, jag är i staden som aldrig sover, staden där trafiken verkar vara ett totalt kaos, staden mitt i öknen men som likväl grönskar genom Nilens vatten, staden där man inte kan undvika att höra femtielva böneutropare typ fem gånger varje dygn!

En märkligt härlig upplevelse

Sitter på tåget och är åter på väg. Skönt att komma in i värmen och slippa snöslasket i Helsingfors. Ska upp till Karis, till metropolen där kollegan och nära vännen Janne bor. Är lite lagom seg i kolan efter en helg med alldeles för lite sömn, men samtidigt är jag upprymd efter det jag upplevt i helgen som gått. En gemenskap med riktigt goda vänner, ja faktiskt mer än så. Vet inte vad jag skall kalla det men kanske syskonskap. Har träffat mina syrror och brorsor! Dem jag började skolan med och delat ett eller flera intensiva år av min barndom med. Några har jag träffat nu och då i lite olika sammanhang men någon hade jag inte träffat på över tjugofem år. Kan man verkligen hitta varandra och känna den nära gemenskapen efter att ha levt olika liv under så lång tid?

Jag har inte skrattat så mycket på riktigt länge! Dråpliga minnen, historier och berättelser som jag hade glömt, men som sakta lockades fram ur minnet har blandats med uppdatering av vad som hänt på livets resa sedan vi var barn. Det är i samlingen en brokig blandning av livserfarenheter färgade av glädje och smärta, sött och salt, höjder och dalar som nu delats som minnen och erfarenheter. Mycket vatten har runnit under bron sedan vi var barn och gick på den svenska Internatskolan i Nzega i Tanzania. Världsbilden var inte så stor då, och perspektivet på livet var begränsat, både till ett barns upplevelse, men också begränsad av den skyddade miljö en skola för missionärsbarn var. Vad visste vi egentligen om livet då, men kanske sitter vi om tjugofem år och undrar vad vi egentligen visste om livet år 2008...

Inte förrän man levt livet vet man kanske hur man skall leva livet, är den smått ironiska tanke som snurrar i min tanke. Vi har pratat om beslut som vi tog när vi var unga och undrar om vi visste vad vi gjorde då. Och jag funderar om jag ens vet vad jag gör när jag fattar beslut nu, i mitten av livet. Visst gör jag det, ibland, kanske, till viss del i alla fall. Oftast är det kanske ett val mellan olika alternativ där man väljer det mest rimliga av olika alternativ utifrån den begränsade kunskap och förståelse man har, kanske styrkt av en obeskrivbar extraordinär känsla. Minnena vi delat har handlat om bus och hyss, både mot och med varandra. Ungdomens utmaning av det outforskade och spänningen med okända, lite förbjudna. Och nu skrattar vi åt de ”syndiga” sakerna vi gjorde och hur vi på kvällarna ofta var noga med att be om förlåtelse för att inte ha något ouppklarat, för att vara redo. En av mina syskon gjorde reflektionen att det kanske är en förklaring till att vi mest kommit ihåg det dråpliga och det roliga i olika händelser.

Jag är fascinerad av omsorgen om varandra. Vi kom alla från olika familjer, olika platser och till och med olika länder, med ett gemensamt. Vi hamnade i ett främmande land, på en skola, ett internat, därför att våra föräldrar hade ett uppdrag i det landet. Skola, lek, lärande, sportande och förändringen från att vara barn till att börja bli vuxna delade vi tillsammans, som syskon mer än något annat. Och nu har vi delat en helg och min känsla är att alla år sedan dess känns, visserligen som en lång tid, men också som en kort parantes. Det retsamma gnabbet kom igång nästan på en gång vi träffades, men lika mycket den innerliga omtanken och önskan om att det skulle gå väl för den andre. Och visst har det gått bra. Det kunde ha gått mycket sämre, även om inte allt i livet varit en dans på rosor.

Tåget är strax framme nu och jag undrar plötsligt hur det kommer att kännas att komma till himlen. Är det kanske lite, eller rent av mycket mer av det jag upplevt denna helg? En blandning av humor, omsorg, vänskap och glädje, fast mycket mycket mer?

Bistånd som gör skillnad

Häromdan kom ett mejl till mig med intressant information om Tanzania. Naturligtvis hajade jag till. I det landet har jag tillbringat åtskilliga år av mitt liv, både som barn och som vuxen arbetande. Sedan jag med familjen återvände till Sverige för snart sju år sedan har jag varit tillbaka en eller flera gånger varje år. I Tanzania har jag vänner och vid tanken på landet kan jag känna dofter, höra syrsornas gnisslande, se dammet på Meru bergets vulkaniska mark när det är torrt eller kanske det respektgivande lejongapet i Ngorongoro Kratern. Jag kan känna rökdoften från hyddans eld och känna ugalins varma klump i handen då den knådas för att i nästa stund med en smakfull köttsås avnjutas under trevlig gemenskap. Där ute på stäppen långt från städernas stress är det som om tiden inte finns, och det är nuet som gäller.

Nu måste jag väl förstås erkänna att det inte är riktigt hela sanningen om landet. För jag kan också dra mig till minnes stunder då den krassa verkligheten har handlat om liv eller död. Rätt kontakter och pengar så kan man få det mesta man behöver, men om man är fattig och har ”fel” vänner så kan den enklaste sjukdomen kosta livet. En trafikolycka vill man inte bli inblandat i, om man nu får välja. En gång fick jag och min fru ta hand om en ung svensk praktikant som råkat ut för en trafikolycka och som hamnade svårt skadad och medvetslös på ett statligt sjukhus. När vi sent på natten, då jag för övrigt tvivlade på att praktikanten alls skulle överleva, meddelade den kraftigt berusade läkaren att klockan sex nästa morgon skulle den skadade flickan flygas till Nairobi Hospital, blev han bara lättad. Skönt att bli av med dessa människor som inte gav sig i första taget…

Hur var det nu med rapporten? Jo den talar om ett land som utvecklats positivt på många sätt de senaste åren. En ekonomi som går framåt, en demokratisk press där media fått en möjlighet att verka mer eller mindre fritt och idag kan granska myndigheternas handling. Den talar om korruptionen som bekämpas och en hel del mer. Fantastiskt att höra att vårt arbete gör skillnad! Som skattebetalare har jag varit med och betalat för en stor mängd bistånd. Som församlingsmedlem i en Pingstkyrka har jag bidragit med mina slantar till missions- och biståndsarbete och som professionell har jag på plats jobbat med utbildning som stärker mediernas roll, angriper korruptionen och som ger de svaga hopp. Och jag är ju inte själv förstås, massor av andra svenskar har varit med.
Grattis, SIDAS granskare säger att ert arbete har gjort en skillnad!

Och vad är nu ugali undrar du, jo det är en majsdeg som är den vanligaste födan i Tanzania och många andra afrikanska länder.

Läs mer om rapporten på http://www.sida.se/sida/jsp/sida.jsp?d=519&a=33917

Den främsta lojalitetens konsekvenser

De sista veckorna har det varit turbulent i Kenya. Nästan dagligen har det kommit rapporter i media om anklagelser om valfusk, demonstrationer, skadegörelse och människors frustrationer. En del experter har försökt analysera skeendet och förklara vad det är som händer. Är det bara politiskt grundat? Är det etniskt grundat eller var finns de starka drivkrafterna?

Kenya är ett land som jag besökt många gånger sedan mer än trettio år tillbaka. Mina första minnen har jag från härliga dagar vid Indiska Oceanens strand. Där lärde jag mig simma, där letades snäckor, sandslott byggdes, där upptäcktes världen. I Kenya har jag sett det fattigaste av fattigt och ett stenkast bort det lyxigaste av lyxigast. Jag har gått i välfyllda kyrkor med en passionerad hängivenhet, men jag har också mött korrumperade poliser som begärt mutor för trafikförseelser som jag inte gjort.

För snart arton år sedan vistades jag och min fru i en månad på drygt två tusen meters höjd, några mil från huvudstaden Nairobi. Vårt andra barn var på väg och skulle snart födas. Sjukvården i Tanzania, där vi för tillfället bodde, lämnade mycket att önska och att föda barn räknades inte som sjukdom varför sjukförsäkringen inte betalade någon förlossning. Därför hamnade vi i Kijabe, där det fanns ett bra missionssjukhus, och som dessutom låg tillräckligt nära Nairobi där sjukhus av världsklass fanns. I god tid före beräknad födelse var vi på plats och tänkte i lugn och ro njuta av den vackra miljön, växtligheten och den fantastiska utsikten.

Efter bara några dagar i paradiset bröt oroligheter ut och dagligen kom det skadade människor till sjukhuset. Det var skottskador, skador från stenkastning och hugg. Från paradiset hade jag plötsligt hamnat mitt i en krigszon. Kändes inget vidare med en höggravid fru och en tvåårig dotter. Det sades att oroligheterna var politiska. Landet var i startgroparna av demokratiseringen och processen mot flerpartisystem hade börjat. I området vi befann oss bodde i huvudsak Kikuyus, den etniska grupp eller stam som ett drygt århundrade varit lite av ett herrefolk i Kenya. Polariseringen mellan stammarna var påtaglig. Vi såg vad vi såg men försökte också förstå vad som hände. Kanske kom jag något på spåren när jag samtalade med en kyrkoledare som arbetat under många år i området. Han hade mött alltför många som hävdade med bestämdhet: “Först och främst är jag Kikuyu och sen är jag Kristen”. Ingen tvekan om var den främsta lojaliteten fanns…

De senaste veckornas händelser i Kenya har fått mig att fundera på var jag har mina rötter och min främsta lojalitet. Vilken är den underliggande källan som styr mig och mitt handlande allra mest i livet. Och vilka konsekvenser kan det få? Vid eftertanke vet jag vad jag vill skulle influera mig men frågan är om det är så?!


Ps: Hur det gick med barnafödeseln? Jo en andra dotter föddes lyckligt och väl, och vi lyckades någon vecka senare ta oss tillbaka till det mycket stabilare Tanzania utan att bli personligt drabbade. Ds.