Bistånd som gör skillnad

Häromdan kom ett mejl till mig med intressant information om Tanzania. Naturligtvis hajade jag till. I det landet har jag tillbringat åtskilliga år av mitt liv, både som barn och som vuxen arbetande. Sedan jag med familjen återvände till Sverige för snart sju år sedan har jag varit tillbaka en eller flera gånger varje år. I Tanzania har jag vänner och vid tanken på landet kan jag känna dofter, höra syrsornas gnisslande, se dammet på Meru bergets vulkaniska mark när det är torrt eller kanske det respektgivande lejongapet i Ngorongoro Kratern. Jag kan känna rökdoften från hyddans eld och känna ugalins varma klump i handen då den knådas för att i nästa stund med en smakfull köttsås avnjutas under trevlig gemenskap. Där ute på stäppen långt från städernas stress är det som om tiden inte finns, och det är nuet som gäller.

Nu måste jag väl förstås erkänna att det inte är riktigt hela sanningen om landet. För jag kan också dra mig till minnes stunder då den krassa verkligheten har handlat om liv eller död. Rätt kontakter och pengar så kan man få det mesta man behöver, men om man är fattig och har ”fel” vänner så kan den enklaste sjukdomen kosta livet. En trafikolycka vill man inte bli inblandat i, om man nu får välja. En gång fick jag och min fru ta hand om en ung svensk praktikant som råkat ut för en trafikolycka och som hamnade svårt skadad och medvetslös på ett statligt sjukhus. När vi sent på natten, då jag för övrigt tvivlade på att praktikanten alls skulle överleva, meddelade den kraftigt berusade läkaren att klockan sex nästa morgon skulle den skadade flickan flygas till Nairobi Hospital, blev han bara lättad. Skönt att bli av med dessa människor som inte gav sig i första taget…

Hur var det nu med rapporten? Jo den talar om ett land som utvecklats positivt på många sätt de senaste åren. En ekonomi som går framåt, en demokratisk press där media fått en möjlighet att verka mer eller mindre fritt och idag kan granska myndigheternas handling. Den talar om korruptionen som bekämpas och en hel del mer. Fantastiskt att höra att vårt arbete gör skillnad! Som skattebetalare har jag varit med och betalat för en stor mängd bistånd. Som församlingsmedlem i en Pingstkyrka har jag bidragit med mina slantar till missions- och biståndsarbete och som professionell har jag på plats jobbat med utbildning som stärker mediernas roll, angriper korruptionen och som ger de svaga hopp. Och jag är ju inte själv förstås, massor av andra svenskar har varit med.
Grattis, SIDAS granskare säger att ert arbete har gjort en skillnad!

Och vad är nu ugali undrar du, jo det är en majsdeg som är den vanligaste födan i Tanzania och många andra afrikanska länder.

Läs mer om rapporten på http://www.sida.se/sida/jsp/sida.jsp?d=519&a=33917

Den främsta lojalitetens konsekvenser

De sista veckorna har det varit turbulent i Kenya. Nästan dagligen har det kommit rapporter i media om anklagelser om valfusk, demonstrationer, skadegörelse och människors frustrationer. En del experter har försökt analysera skeendet och förklara vad det är som händer. Är det bara politiskt grundat? Är det etniskt grundat eller var finns de starka drivkrafterna?

Kenya är ett land som jag besökt många gånger sedan mer än trettio år tillbaka. Mina första minnen har jag från härliga dagar vid Indiska Oceanens strand. Där lärde jag mig simma, där letades snäckor, sandslott byggdes, där upptäcktes världen. I Kenya har jag sett det fattigaste av fattigt och ett stenkast bort det lyxigaste av lyxigast. Jag har gått i välfyllda kyrkor med en passionerad hängivenhet, men jag har också mött korrumperade poliser som begärt mutor för trafikförseelser som jag inte gjort.

För snart arton år sedan vistades jag och min fru i en månad på drygt två tusen meters höjd, några mil från huvudstaden Nairobi. Vårt andra barn var på väg och skulle snart födas. Sjukvården i Tanzania, där vi för tillfället bodde, lämnade mycket att önska och att föda barn räknades inte som sjukdom varför sjukförsäkringen inte betalade någon förlossning. Därför hamnade vi i Kijabe, där det fanns ett bra missionssjukhus, och som dessutom låg tillräckligt nära Nairobi där sjukhus av världsklass fanns. I god tid före beräknad födelse var vi på plats och tänkte i lugn och ro njuta av den vackra miljön, växtligheten och den fantastiska utsikten.

Efter bara några dagar i paradiset bröt oroligheter ut och dagligen kom det skadade människor till sjukhuset. Det var skottskador, skador från stenkastning och hugg. Från paradiset hade jag plötsligt hamnat mitt i en krigszon. Kändes inget vidare med en höggravid fru och en tvåårig dotter. Det sades att oroligheterna var politiska. Landet var i startgroparna av demokratiseringen och processen mot flerpartisystem hade börjat. I området vi befann oss bodde i huvudsak Kikuyus, den etniska grupp eller stam som ett drygt århundrade varit lite av ett herrefolk i Kenya. Polariseringen mellan stammarna var påtaglig. Vi såg vad vi såg men försökte också förstå vad som hände. Kanske kom jag något på spåren när jag samtalade med en kyrkoledare som arbetat under många år i området. Han hade mött alltför många som hävdade med bestämdhet: “Först och främst är jag Kikuyu och sen är jag Kristen”. Ingen tvekan om var den främsta lojaliteten fanns…

De senaste veckornas händelser i Kenya har fått mig att fundera på var jag har mina rötter och min främsta lojalitet. Vilken är den underliggande källan som styr mig och mitt handlande allra mest i livet. Och vilka konsekvenser kan det få? Vid eftertanke vet jag vad jag vill skulle influera mig men frågan är om det är så?!


Ps: Hur det gick med barnafödeseln? Jo en andra dotter föddes lyckligt och väl, och vi lyckades någon vecka senare ta oss tillbaka till det mycket stabilare Tanzania utan att bli personligt drabbade. Ds.