Öknen som inte är öken

Sitter och funderar på det jag såg och upplevde igår. Fascinerande att se ett livs levande tamarindträd som sägs vara 1700 år gammalt. Det inte bara fanns utan var grönt och fullt av tamarindfrukt. Kommer ihåg dessa frukter från min barndom där de på det lokala stamspråket kallades boshishi. Som barn klättrade vi i ett sådant träd, på skolan där jag gick i Östafrika, och vi tuggade på de smakrika och lite syrliga frukterna som lär skall vara mycket rika på C-vitaminer. Igår såg jag på nytt ett boshishiträd som är hela 1700 år gammalt! Mitt i den Egyptiska öknen mellan Kairo och Alexandria har det överlevt olika välden, krig och fredsperioder, olika religiös dominans, idéer och människor av olika slag och fortfarande bär det frukt. Imponerande!

Om träd kunde prata skulle det vara mycket intressant att sitta vid fötterna av detta träd och lyssna till berättelserna om de olika tiderna och de olika människorna som passerat revy. På en plats där munkar vigt sina liv till avskildhet, i avsaknad av materiell lyx och fokusering på Gudsrelationen har trädet säkerligen sett både ett och annat som skulle vara spännande att höra. Det kanske skulle handla om brännande öken hetta, sandiga vindar, anfall från barbarer, förföljelse av den kristna tron, förtvivlade stunder av kval eller längtan men också upplevelser av under och tecken av det övernaturliga slaget. Kanske berättelser om att finna livsmening i det enkla men hängivna. Jag kan i och för sig inte i min livligaste fantasi föreställa mig själv leva i ett ökenkloster som munk, men jag måste erkänna att det var speciellt att besöka några av klostren i Wadi Natrun. Här föddes klostertraditionen på 3 och 4 hundra talet, som en tillflykt från förföljelse, som en reaktion mot religiös dekadens och som ett sökande efter ökenlivets ensamhet och renande effekt. Här har många s.k. kyrkofäder levt och här har många fått perioder av andlig återhämtning.

Den svartklädde koptiska munken som visade mig och min medresenär runt hade en spännande blandning av arabiska, franska och engelska som han försökte kommunicera genom. Kan inte påstå att mina franska kunskaper är lysande, men tillsammans med de få arabiska ord jag fårstår bidrog de rejält till förståelsen av den annars knaggliga engelskan. Den skäggige och kortväxte munken runt sina sextio, var full av energi och humor när han visade oss runt i sitt kloster dit människor av alla åldrar kommer för att få goda samtal och vägledning för livet. Han berättade och förklarade allt möjligt om klostret St Bishois levnadsvillkor, traditioner, skrifter och liv. Fortet som gav skydd under belägring av härar hade både brunn, kapell och förråd av mat för många veckor. Och trots att man var hotade och belägrade brukade man sänka ner bröd och vatten med ett rep till den behövande som kom och bad om hjälp. När munken pratar och berättar förstår jag att han visserligen valt ett liv i avskildhet men att han inte alls är omedveten om omvärlden. När vi tagit ett foto tillsammans lämnar han ett litet kort som berättar lite kort om klostret och som har en e-post adress till honom. Han frågar om jag inte kan mejla över bilden till honom.

Mitt i öknen tycks det finnas ett liv som inte alls är öken. Klosterplanteringarna är gröna, blommorna blommar, fåglarna kvittrar och skapar tillsammans känslan av oas, mitt i öknen. Jag har visserligen frågor inför en del av det dessa koptiska kloster står för, men det finns något att lära och attraheras av. Något om livet som den västerländska stressade vardagen oftast inte har tid inte har lyssna in. Dagen i öknen gav mersmak.