Ett liv utan dess like

Folk är folk var än de kommer ifrån – det är förvisso sant. Men likväl beter vi oss olika. I mitt svenska sätt att tänka jag vet jag att det är på dagen man skall vara vaken och göra saker och på natten skall man sova. Men se det är inte så givet här i Egypten. Sover gör man på småtimmarna (om nu Egyptier alls sover ;-) och på kvällar och nätter håller man igång på olika sätt. Efter lunch däremot kan man gärna ta sig en tupplur och blir det för korta nätter har man inget val. Har börjat vänja mig vid att ta en tupplur en halvtimma varje dag efter lunchen. Undrar hur det kommer att gå när jag kommer hem och inte har någon säng nära min arbetsplats. En gång var jag och några vänner på ett köpcentrum mitt i natten. Egentligen var vi bara på väg hem från ett möte och behövde köpa några småsaker. Klockan var nog mellan ett och två och i Sverige skulle nog på sin höjd dygnet-runt mackar vara öppna. Men här var det annorlunda. Köpcentret var fyllt av människor, vuxna, medelålders, ungdomar och barn som utan brådska strosade runt och shoppade mitt i natten ungefär som om de skulle vara på söndag eftermiddags utflykt.

En annan reflektion som jag åter igen gör när jag är i dessa trakter blir påtagligen när man sitter i ett lunchrum eller kaffe rum. Idag på förmiddagen på kaffepausen satt jag ner och skulle prata lite med en Egyptiska som fikade samtidigt. Till att börja med gick det skapligt att konversera mellan kaffeklunkarna och jag lyssnade intresserat på hennes livsberättelse. Men ju längre det gick in på fikastunden desto mer högljudd blev den fikande samlingen. Vid varje bord pågick ett intensivt samtal, som skulle kunna tolkas som aggressivt, om man nu inte visste bättre. Man pratade, gestikulerade, skrattade och uttryckte alla sina känslor på alla möjliga sätt. Häftigt, ja visst men svårt för mig att höra vad min bordskamrat försökte säga. Hon såg på mig att jag inte hörde vad hon sa och brast ut i ett skratt. Härligt med pulsen men ibland skulle man vilja ha hörselskydd, för att nu inte tala om när man skall leda en grupp av dessa känslouttryckande människor.

– This is Egypt sa den skrattande bordskamraten!

En oförklarlig gemenskap

Sitter på en Gudstjänst i en kyrka i Alexandria, Egypten. När Gudstjänsten började var kyrkan inte speciellt full, men allteftersom tiden går och Gudstjänsten fortskrider blir kyrkan allt mer fylld. Sången blir fylligare och intensivare. Det är kvällsgudstjänst och ute har det hunnit bli mörkt. Inne i kyrkan finns en ljus estrad med ett stort träkors. Golvet är av trä och även om det är i gott skick kan man se att det är väl använt. Nedanför estraden finns ett gammalt svart piano som används flitigt och väl till alla sånger, och det sjungs mycket. Begriper egentligen inget då allt är på arabiska, men det är märkligt att man ändå kan lyssna in och känna så mycket. Pianot har inte stämt träff med en stämmare på länge, men det skapar ändå stämning kan man säga. Lite känsla av pianot i en västernsaloon.

Kvällens predikan denna söndag hålls av en läkare som börjat ägna sitt liv åt att predika. Han talar med stort engagemang om kvinnan som levt med blödningar under många år och därför i den kulturen betraktats som oren varit exkluderad från det mesta av gemenskap. Åhörarna utgör en blandning av kvinnor och män, olika åldrar allt från barn till äldre med grånat hår. En ung arabiska tolkar predikan till god engelska i bänken bakom mig och min medresenär. De allra flesta besökarna har jag aldrig mött förut, men jag känner mig ändå ganska hemma. Ett fenomen som jag upplevt i de mest varierande miljöer och kulturer i alla möjliga länder. En igenkänning och gemenskap som tar sig över både språk och kulturbarriärer.

Talaren agerar okomplicerat och är vardagligt klädd liksom de flesta besökarna. Mitt i Gudstjänsten hörs ett böneutrop från en när liggande moské. Minareter sticker upp över allt i det här landet och hörs på sina bestämda tider utan att bry som om vad som i övrigt finns eller sker i närområdet. Det har sagts mig att de få kyrkor som finns visserligen får betjäna de kristna som finns, men bland alla olika begränsningar man har, så får aldrig en kyrka vara högre än de närliggande moskéerna som alltid måste över stiga i höjd. Kanske obetydlig effekt, kan tyckas, men en nog så tydlig markering.

Funderar på vad en Gudstjänst egentligen är för något. Visst har jag var på många, men så här i en annan miljö, i en annan kultur, på ett annat språk bli frågan verklig och min invanda föreställning blir utmanad. Predikanten har talat om kvinnan som sträckte ut handen för att nudda vid det Gudomliga och som resultat blev rejält berörd. Hon får uppleva kraften på ett sådant sätt att hennes tidigare liv, så utanför, ensamt så smärtsamt nu dras in i den nära, helande och varma gemenskapen. Är det månne detta som är kärnan i en Gudstjänst? Att sträcka sig och bli berörd, att inkluderas och vara del i en värmande gemenskap?

När Gudstjänsten är slut har det gått ett par timmar och folk hälsar på varandra, pratar och skrattar. Också jag som besökare får prata lite med ganska många som kommer fram och hälsar. En del kan bara så mycket som de enklaste hälsningsfraserna på Engelska medan andra talar riktigt bra. Uppenbart är att man i denna kyrka gärna har besökare. Folk fortsätter länge att prata och umgås på kyrktorget där det serveras te, kaffe och tilltugg. När jag som svensk drar vidare från den Egyptiska kyrkan känner jag att jag fått något. Och åter har jag upplevt gemenskapen i den stora familjen, utan att riktigt kunna förklara hur den fungerar.

Sång av ett speciellt slag

När jag skriver detta sitter jag mitt i en samling med sång och glädje. Ingen tvekan att om att sången berör och engagerar. Han som leder sången kommer från en krutdurk i mitten av världens spänningar och konflikter, där som de tre stora världsreligionerna möts och har sitt ursprung. Sången har känsla, och takt. Njutbart, ja inte i den vanliga meningen då tonarterna är helt annorlunda än det jag är van vid och lärt mig uppskatta, men det är en upplevelse att höra. Språket är arabiska och tonarterna och sångstilen är arabisk. Jag begriper inte mycket, bara ett och annat ord som liknar den swahili som jag kan. Inte hjälper det att sångtexten visas på en storbildsskärm, för bokstäverna är för mig obegripliga. Med jag upplever känslan, draget och takten. Funderar på betydelsen av sång och musik som uttryckssätt. Många av människorna jag är mitt ibland, lever under helt andra omständigheter än någon gör i Sverige. Inget är självklart. Mänskliga rättigheter, vad är det? Ja på pappret kanske men i praktiken, njae inte direkt. Möjlighet att uttrycka sina åsikter, njae kanske men till ett mycket högt pris. Och ändå sjunger de som om de skulle vara i himlen. Kan sången och konsten uttrycka det som annars är bundet till en mängd begränsningar? Är till och med sångens uttryck en väg till frihet av sitt slag?

Igår kväll satt jag länge och samtalade med den Egyptiska kvinnan som jag för några år sedan hade som elev. Hon berättade om den ena personen efter den andra som valt att välja en tro som avviker från landets norm. Någon satt nu i fängelse någonstans, men inge visste var. En annan var gömd undan från de som ville henne illa. För något år sedan mötte jag själv denna person och hon berättade då att hon såg tre möjliga scenarion om hennes familj skulle får hör om hennes nya Gudstro. Möjligen skulle inget allvarligt hända, mer sannolikt skulle hon behöva gå under jorden, och möjligen skulle hon bli dödad. Nu hade det andra alternativet inträffat och det enda skyddet hon nu hade att förlita sig till var sina troende vänners omsorg och inte minst den Gud som hon nu valt att ge sin tillbedjan. Egyptiskan berättade om sitt dilemma, vad skulle hon ge för råd, och på vilket sätt kunde hon hjälpa? Jag lyssnade länge och förundrat. Detta är 2008 och i länder som skrivit på FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, där rätten att välja tro ingår!

Det känns som ett hedersuppdrag att få jobba med människor som dessa! Att få vara med och ge kunskaper och medieverktyg för att kunna uttrycka det man tror på, det man är beredd att offra allt för. Nu har sången föresten tystnat, men känslan hänger kvar, och förstärks ytterligare när jag ser tre män från ett land i Nordafrika be hängivet för en kvinna som hamnat på andra sidan gränsen av en mångårig gränskonflikt. En känsla av hopp kanske…

På återhörande!

Spännande möten i mötet

Mötet människor emellan är spännande. Det brukar jag ofta återkomma till. Vad vore livet utan möten människor emellan? Knappast skulle jag vilja leva utan att få dela livet med andra. Sedan igår är jag på ett spännande möte där många möten sker. Är i Turkiet och här har jag sedan jag kom hit i går kväll redan mött en mängd spännande människor. ”De komma från Öst och Väst” är en strof som passar att citera här. Idag har jag själv pratat med människor från Irak, Norge, Palestina, Egypten, Marocko, Sverige, Cypern och Turkiet. Kanske har jag glömt något land. Väldigt olika människor egentligen. Kvinnor och män, äldre och yngre, en del med respektfullt grått hår, (Ja så är det faktiskt i en stor del av världen!!!) andra som relativt nyligen börjat sitt vuxna liv. En del lever ett säkert och tryggt liv med både ”livrem och hängslen” på, andra som varje dag riskerar fängelse för det de gör. Tänkt dig fem års fängelse för att man berättar om sin tro för en annan medmänniska… Är det risken man vågar ta måste det vara något mycket värdefullt man fått tag i, och jag funderar på hur mycket min tro är värd. Skulle jag vara beredd att gå i fängelse för den?

Det är märkligt att sitta tillsammans runt ett stort bord och dela livet med en grupp människor där man egentligen inte känner fler än att par. Och ändå känns det som om man känt varandra länge. Mannen som tvingats fly från Irak hade jag aldrig träffat förrän i morse och ändå så ”kopplade” vi och hittade gemensamma intressen. Och att be en enkel bön tillsammans gav en upplevelse av att vi på något sätt hör ihop. En övernaturlig Gudomlig sanning?

Jag är i Turkiet denna vecka, men jag är lika mycket i Mellan Östern. Jag kommer från Sverige och kanske har jag något att bidra med i de olika mellanmänskliga möten som jag deltar i. Det unga förlovade paret jag delade lunchbordet med skrattade och nickade åtminstone igenkännande när jag berättade om hur det ibland kan vara med kommunikation män och kvinnor emellan, min erfarenhet från mitt eget äktenskap. Roligt att kunna bidra med ett skratt och kanske ett nytt perspektiv, men jag inser att i denna miljö har jag mycket, mycket att lära.

Återkommer!