En oförklarlig gemenskap

Sitter på en Gudstjänst i en kyrka i Alexandria, Egypten. När Gudstjänsten började var kyrkan inte speciellt full, men allteftersom tiden går och Gudstjänsten fortskrider blir kyrkan allt mer fylld. Sången blir fylligare och intensivare. Det är kvällsgudstjänst och ute har det hunnit bli mörkt. Inne i kyrkan finns en ljus estrad med ett stort träkors. Golvet är av trä och även om det är i gott skick kan man se att det är väl använt. Nedanför estraden finns ett gammalt svart piano som används flitigt och väl till alla sånger, och det sjungs mycket. Begriper egentligen inget då allt är på arabiska, men det är märkligt att man ändå kan lyssna in och känna så mycket. Pianot har inte stämt träff med en stämmare på länge, men det skapar ändå stämning kan man säga. Lite känsla av pianot i en västernsaloon.

Kvällens predikan denna söndag hålls av en läkare som börjat ägna sitt liv åt att predika. Han talar med stort engagemang om kvinnan som levt med blödningar under många år och därför i den kulturen betraktats som oren varit exkluderad från det mesta av gemenskap. Åhörarna utgör en blandning av kvinnor och män, olika åldrar allt från barn till äldre med grånat hår. En ung arabiska tolkar predikan till god engelska i bänken bakom mig och min medresenär. De allra flesta besökarna har jag aldrig mött förut, men jag känner mig ändå ganska hemma. Ett fenomen som jag upplevt i de mest varierande miljöer och kulturer i alla möjliga länder. En igenkänning och gemenskap som tar sig över både språk och kulturbarriärer.

Talaren agerar okomplicerat och är vardagligt klädd liksom de flesta besökarna. Mitt i Gudstjänsten hörs ett böneutrop från en när liggande moské. Minareter sticker upp över allt i det här landet och hörs på sina bestämda tider utan att bry som om vad som i övrigt finns eller sker i närområdet. Det har sagts mig att de få kyrkor som finns visserligen får betjäna de kristna som finns, men bland alla olika begränsningar man har, så får aldrig en kyrka vara högre än de närliggande moskéerna som alltid måste över stiga i höjd. Kanske obetydlig effekt, kan tyckas, men en nog så tydlig markering.

Funderar på vad en Gudstjänst egentligen är för något. Visst har jag var på många, men så här i en annan miljö, i en annan kultur, på ett annat språk bli frågan verklig och min invanda föreställning blir utmanad. Predikanten har talat om kvinnan som sträckte ut handen för att nudda vid det Gudomliga och som resultat blev rejält berörd. Hon får uppleva kraften på ett sådant sätt att hennes tidigare liv, så utanför, ensamt så smärtsamt nu dras in i den nära, helande och varma gemenskapen. Är det månne detta som är kärnan i en Gudstjänst? Att sträcka sig och bli berörd, att inkluderas och vara del i en värmande gemenskap?

När Gudstjänsten är slut har det gått ett par timmar och folk hälsar på varandra, pratar och skrattar. Också jag som besökare får prata lite med ganska många som kommer fram och hälsar. En del kan bara så mycket som de enklaste hälsningsfraserna på Engelska medan andra talar riktigt bra. Uppenbart är att man i denna kyrka gärna har besökare. Folk fortsätter länge att prata och umgås på kyrktorget där det serveras te, kaffe och tilltugg. När jag som svensk drar vidare från den Egyptiska kyrkan känner jag att jag fått något. Och åter har jag upplevt gemenskapen i den stora familjen, utan att riktigt kunna förklara hur den fungerar.