Sång av ett speciellt slag

När jag skriver detta sitter jag mitt i en samling med sång och glädje. Ingen tvekan att om att sången berör och engagerar. Han som leder sången kommer från en krutdurk i mitten av världens spänningar och konflikter, där som de tre stora världsreligionerna möts och har sitt ursprung. Sången har känsla, och takt. Njutbart, ja inte i den vanliga meningen då tonarterna är helt annorlunda än det jag är van vid och lärt mig uppskatta, men det är en upplevelse att höra. Språket är arabiska och tonarterna och sångstilen är arabisk. Jag begriper inte mycket, bara ett och annat ord som liknar den swahili som jag kan. Inte hjälper det att sångtexten visas på en storbildsskärm, för bokstäverna är för mig obegripliga. Med jag upplever känslan, draget och takten. Funderar på betydelsen av sång och musik som uttryckssätt. Många av människorna jag är mitt ibland, lever under helt andra omständigheter än någon gör i Sverige. Inget är självklart. Mänskliga rättigheter, vad är det? Ja på pappret kanske men i praktiken, njae inte direkt. Möjlighet att uttrycka sina åsikter, njae kanske men till ett mycket högt pris. Och ändå sjunger de som om de skulle vara i himlen. Kan sången och konsten uttrycka det som annars är bundet till en mängd begränsningar? Är till och med sångens uttryck en väg till frihet av sitt slag?

Igår kväll satt jag länge och samtalade med den Egyptiska kvinnan som jag för några år sedan hade som elev. Hon berättade om den ena personen efter den andra som valt att välja en tro som avviker från landets norm. Någon satt nu i fängelse någonstans, men inge visste var. En annan var gömd undan från de som ville henne illa. För något år sedan mötte jag själv denna person och hon berättade då att hon såg tre möjliga scenarion om hennes familj skulle får hör om hennes nya Gudstro. Möjligen skulle inget allvarligt hända, mer sannolikt skulle hon behöva gå under jorden, och möjligen skulle hon bli dödad. Nu hade det andra alternativet inträffat och det enda skyddet hon nu hade att förlita sig till var sina troende vänners omsorg och inte minst den Gud som hon nu valt att ge sin tillbedjan. Egyptiskan berättade om sitt dilemma, vad skulle hon ge för råd, och på vilket sätt kunde hon hjälpa? Jag lyssnade länge och förundrat. Detta är 2008 och i länder som skrivit på FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, där rätten att välja tro ingår!

Det känns som ett hedersuppdrag att få jobba med människor som dessa! Att få vara med och ge kunskaper och medieverktyg för att kunna uttrycka det man tror på, det man är beredd att offra allt för. Nu har sången föresten tystnat, men känslan hänger kvar, och förstärks ytterligare när jag ser tre män från ett land i Nordafrika be hängivet för en kvinna som hamnat på andra sidan gränsen av en mångårig gränskonflikt. En känsla av hopp kanske…

På återhörande!