Så har det nu hänt igen! Färjestad har tagit sig till final, och dessutom tagit hem SM guldet 2009! Suttit fängslad framför TV:n och adrenalinet har varit på topp! Vilket jubel i Löfbergs Lila Arena! Jag är ingen ishockeyspelare men det är fängslande att följa med och heja på! Och jag beundrar kampen och spelarnas driv och passion. De satsar verkligen fullt på det de tror på. Och som Karlstadsbo hör det ju till att hålla på Färjestad!
Denna vecka pågår ett annat passionsspel. Det är påskvecka och för alla som kan sin historia och inte är förblindade av påskägg, fjädrar och kvastar, så är det en av årets stora händelser. Påsken är inte ägg och mat, utan det handlar om ett enormt drama, långt häftigare och större än Färjestads final seger. Under veckan kan vi följa dramat på olika sätt och på söndag är det jubel som gäller. Bucklan i skyn! Yeees, HAN klarade det! Upprymd i kväll av Färjestads seger, Självklart, men Påskdagens jubel borde bli ännu större och mäktigare!!!
Heja färjestad för åttånde SM guldet! Heja Kungen för segern som består!!!
onsdag 8 april 2009
onsdag 1 april 2009
Sol, stjärnor och pappaskap
Är åter hemma efter tre veckors resande i Tanzania och Kenya. Hemma skiner solen samtidigt som snödrivorna lyser bländande vita på baksidan av huset. Funderar på om det är ett aprilskämt?!
Jag har sett en hel del sol de senaste veckorna, men haft mindre tid att var i den. Men några stunder jag fångat. Favoriterna var nog kvällarna när jag med kaffekoppen i handen njöt av kvällssolen som gick ner i väster över Monduli berget. Fåglarna kvittrade och på avstånd hörde jag svagt kobjällrorna från massajernas boskap som var på väg hem innan natten. Det var fridfullt på sitt sätt även om stunden från det att solen börjar gå ner var alldeles för kort. Men å andra sidan, stjärnhimlen som följde lite senare, syntes desto längre. Vilken fantastisk upplevelse, att titta på alla lysande och blinkande ljus på en djupblå himmel, ännu tämligen oförstörd av ljus och miljöförstöring. Att tänka sig att ljuset färdats i kanske tusentals år är svindlande och ger upplevelsen av himlen en djupare dimension.
I söndags besökte jag en massajby med sorg. Den unge mannen, som heter Daudi, bjöd oss in i sitt enkla hem med jordgolv och tidnings- och veckotidningspapper som tapeter. Både dekorativt och ombonande mot kylan som snart kommer att slå till på nätterna. Inget riktigt arbete men lite extra knäck genom att ta kort på folk. Han var ännu ogift men berättade om sina planer. Nu hade han dock redan blivit pappa sedan ett bra tag och för en vecka sedan fick det nya konsekvenser. ”Baba mdogo”, lillpappa, som är benämningen av en yngre broder till pappan av ett barn hade han varit i drygt tio år. För några år sedan hade den äldre brodern dött i Aids och då lämnat efter sig fru och en son. Nu hade också frun för en knapp vecka sedan dött i samma sjukdom. Och Daudi fick nu en son att ta ansvar för innan han ens själv hade fått en grund för en egen familj. Grabben får dock betraktas som lyckligt lottad, att det finns någon nära som har möjlighet att bry sig.
Jag känner med Daudi, och inser av alla berättelser jag hör att det är alldeles för många som drabbas och alldeles för många som har ännu sämre förutsättningar. När man i kyrkan som Daudi går till samlade in det s.k. tacksägelseoffret , som bl.a . skulle gå till att hjälpa den föräldralöse grabben, la jag en extra slant, medveten om att det inte kan förändra mycket men likväl underlätta lite. Nu är jag hemma hos min familj och det vill jag glädjas åt och njuta av, men frågan finns kvar i mina tankar, vilket ansvar har jag och alla andra i rika länder, för människor som Daudi och hans föräldralöse grabb?
Jag har sett en hel del sol de senaste veckorna, men haft mindre tid att var i den. Men några stunder jag fångat. Favoriterna var nog kvällarna när jag med kaffekoppen i handen njöt av kvällssolen som gick ner i väster över Monduli berget. Fåglarna kvittrade och på avstånd hörde jag svagt kobjällrorna från massajernas boskap som var på väg hem innan natten. Det var fridfullt på sitt sätt även om stunden från det att solen börjar gå ner var alldeles för kort. Men å andra sidan, stjärnhimlen som följde lite senare, syntes desto längre. Vilken fantastisk upplevelse, att titta på alla lysande och blinkande ljus på en djupblå himmel, ännu tämligen oförstörd av ljus och miljöförstöring. Att tänka sig att ljuset färdats i kanske tusentals år är svindlande och ger upplevelsen av himlen en djupare dimension.
I söndags besökte jag en massajby med sorg. Den unge mannen, som heter Daudi, bjöd oss in i sitt enkla hem med jordgolv och tidnings- och veckotidningspapper som tapeter. Både dekorativt och ombonande mot kylan som snart kommer att slå till på nätterna. Inget riktigt arbete men lite extra knäck genom att ta kort på folk. Han var ännu ogift men berättade om sina planer. Nu hade han dock redan blivit pappa sedan ett bra tag och för en vecka sedan fick det nya konsekvenser. ”Baba mdogo”, lillpappa, som är benämningen av en yngre broder till pappan av ett barn hade han varit i drygt tio år. För några år sedan hade den äldre brodern dött i Aids och då lämnat efter sig fru och en son. Nu hade också frun för en knapp vecka sedan dött i samma sjukdom. Och Daudi fick nu en son att ta ansvar för innan han ens själv hade fått en grund för en egen familj. Grabben får dock betraktas som lyckligt lottad, att det finns någon nära som har möjlighet att bry sig.
Jag känner med Daudi, och inser av alla berättelser jag hör att det är alldeles för många som drabbas och alldeles för många som har ännu sämre förutsättningar. När man i kyrkan som Daudi går till samlade in det s.k. tacksägelseoffret , som bl.a . skulle gå till att hjälpa den föräldralöse grabben, la jag en extra slant, medveten om att det inte kan förändra mycket men likväl underlätta lite. Nu är jag hemma hos min familj och det vill jag glädjas åt och njuta av, men frågan finns kvar i mina tankar, vilket ansvar har jag och alla andra i rika länder, för människor som Daudi och hans föräldralöse grabb?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
