Kommunikation på hög nivå

Människan är en fantastisk varelse. Och det finns c:a sex miljarder av oss. Ungefär hundratusen av dem finns i Karlstadstrakten, nio miljoner i Sverige och I min familj (dem jag bor med) är vi fem. För att fungera tillsammans behöver vi kommunicera med varandra. Allt vad människan hittills lyckats med kan man i hög grad tacka förmågan att kommunicera för. Många menar samtidigt att de flesta konflikter i grund och botten beror på att man inte kunnat kommunicera med varandra på ett vettigt sätt. Det lär vara sant vilket det gäller en familjerelation eller länder och folkgrupper emellan. Jodå, visst finns det säkert fler komplicerande faktorer, men håll med om att kommunikationen är viktig!

Just nu är jag i en stad med 20 miljoner människor, och de flesta av dem kan jag inte prata med, i alla fall inte på samma språk. Här är det arabiska som gäller och jag måste erkänna att min arabiska är mycket begränsad. Visst förstår jag ett och annat ord då swahili, som jag talar sen barndomen, har sina influenser från arabiskan, men att verkligen kommunicera är en annan sak. Det kan vara frustrerande att inte kunna tala med folk. Man känner sig liksom utanför, och inte hjälper det mycket att veta att hemma förstår jag allt som sägs och kan säga allt jag behöver till vem som helst. Jag är ju här nu! I går morse behövde jag hjälp vid frukosten på gästhuset där jag bor. Den hjälpsamme egyptiern som inte kunde ett ord engelska ville visa mig rätt och pekade och gestikulerade och talade sin arabiska. Problemet var bara att jag inte förstod vad han sa och inte såg jag någon termos eller kanna med varmt vatten till teet eller kaffepulvret. Jag försökte med engelska, swahili och sökte bland alla arabiska ord jag kan, men höll på att gå bet med min fråga. Men så plötsligt kom jag på lösningen, levande charader naturligtvis! Jag började gestikulera, och talade ivrigt om maya (vatten på arabiska) och försökte sen låtsas att jag brände mig på fingrarna och då sken den gamle mannen upp och förstod frågan. Maskinen som hade kallt vatten hade naturligtvis också en kran för varmt vatten, det borde jag väl ha förstått! Och jag fick min frukost till slut, inklusive varmt kaffevatten!

Att kommunicera om varmt vatten kan vara en utmaning i sig, men hur är det inte när man kommer in på mer komplicerade saker som frågorna om livet, döden, hoppet och tron? Eller barnuppfostran, hälsan och respekten för medmänniskan? Jag är glad att jag inte behöver ta det på Arabiska, men jag är lika glad att få vara med och träna araber och andra runt om vår jord som vet hur man säger saker på sitt språk och som kan kommunicera viktiga saker på bästa sätt. Idag har jag för övrigt suttit i möte hela dagen med ledare från regionen. Den avtalade tiden för mötet betydde främst att det var någon gång från och med, det avtalade klockslaget som vi skulle komma att börja. Någon fastnade i storstadstrafiken och blev väldigt sen, men vad gjorde det? Vi som kommit umgicks, pratade om livet, våra familjer, läget i landet och mycket mer och kanske var det den viktigaste saken vi gjorde i dag. För en sak har jag lärt mig, att kommunicera handlar om relationer, inte minst här. Utan bra relationer ingen bra kommunikation och utan bra kommunikation inga bra relationer. Och utan det får man inget vettigt gjort!

Var jag är? Jo naturligtvis skall du få reda på det, jag är i staden som aldrig sover, staden där trafiken verkar vara ett totalt kaos, staden mitt i öknen men som likväl grönskar genom Nilens vatten, staden där man inte kan undvika att höra femtielva böneutropare typ fem gånger varje dygn!

En märkligt härlig upplevelse

Sitter på tåget och är åter på väg. Skönt att komma in i värmen och slippa snöslasket i Helsingfors. Ska upp till Karis, till metropolen där kollegan och nära vännen Janne bor. Är lite lagom seg i kolan efter en helg med alldeles för lite sömn, men samtidigt är jag upprymd efter det jag upplevt i helgen som gått. En gemenskap med riktigt goda vänner, ja faktiskt mer än så. Vet inte vad jag skall kalla det men kanske syskonskap. Har träffat mina syrror och brorsor! Dem jag började skolan med och delat ett eller flera intensiva år av min barndom med. Några har jag träffat nu och då i lite olika sammanhang men någon hade jag inte träffat på över tjugofem år. Kan man verkligen hitta varandra och känna den nära gemenskapen efter att ha levt olika liv under så lång tid?

Jag har inte skrattat så mycket på riktigt länge! Dråpliga minnen, historier och berättelser som jag hade glömt, men som sakta lockades fram ur minnet har blandats med uppdatering av vad som hänt på livets resa sedan vi var barn. Det är i samlingen en brokig blandning av livserfarenheter färgade av glädje och smärta, sött och salt, höjder och dalar som nu delats som minnen och erfarenheter. Mycket vatten har runnit under bron sedan vi var barn och gick på den svenska Internatskolan i Nzega i Tanzania. Världsbilden var inte så stor då, och perspektivet på livet var begränsat, både till ett barns upplevelse, men också begränsad av den skyddade miljö en skola för missionärsbarn var. Vad visste vi egentligen om livet då, men kanske sitter vi om tjugofem år och undrar vad vi egentligen visste om livet år 2008...

Inte förrän man levt livet vet man kanske hur man skall leva livet, är den smått ironiska tanke som snurrar i min tanke. Vi har pratat om beslut som vi tog när vi var unga och undrar om vi visste vad vi gjorde då. Och jag funderar om jag ens vet vad jag gör när jag fattar beslut nu, i mitten av livet. Visst gör jag det, ibland, kanske, till viss del i alla fall. Oftast är det kanske ett val mellan olika alternativ där man väljer det mest rimliga av olika alternativ utifrån den begränsade kunskap och förståelse man har, kanske styrkt av en obeskrivbar extraordinär känsla. Minnena vi delat har handlat om bus och hyss, både mot och med varandra. Ungdomens utmaning av det outforskade och spänningen med okända, lite förbjudna. Och nu skrattar vi åt de ”syndiga” sakerna vi gjorde och hur vi på kvällarna ofta var noga med att be om förlåtelse för att inte ha något ouppklarat, för att vara redo. En av mina syskon gjorde reflektionen att det kanske är en förklaring till att vi mest kommit ihåg det dråpliga och det roliga i olika händelser.

Jag är fascinerad av omsorgen om varandra. Vi kom alla från olika familjer, olika platser och till och med olika länder, med ett gemensamt. Vi hamnade i ett främmande land, på en skola, ett internat, därför att våra föräldrar hade ett uppdrag i det landet. Skola, lek, lärande, sportande och förändringen från att vara barn till att börja bli vuxna delade vi tillsammans, som syskon mer än något annat. Och nu har vi delat en helg och min känsla är att alla år sedan dess känns, visserligen som en lång tid, men också som en kort parantes. Det retsamma gnabbet kom igång nästan på en gång vi träffades, men lika mycket den innerliga omtanken och önskan om att det skulle gå väl för den andre. Och visst har det gått bra. Det kunde ha gått mycket sämre, även om inte allt i livet varit en dans på rosor.

Tåget är strax framme nu och jag undrar plötsligt hur det kommer att kännas att komma till himlen. Är det kanske lite, eller rent av mycket mer av det jag upplevt denna helg? En blandning av humor, omsorg, vänskap och glädje, fast mycket mycket mer?