Samtal i ett flygplan

Igår satt jag många timmar i luften. Fyra timmar försenad från Hong Kong var jag övertygad att jag skulle missa planet i Istanbul. Men till min stora glädje var också planet vidare till Stockholm försenat. Sällan man är glad över ett försenat plan, men nu var jag det. Kön var lång till säkerhetskontrollen och jag var i stort sett sist. Datorn ut och visad i en låda på bandet, klockan av, bältet av, mobilen och plånboken i kavajen också de i en plastlåda. Sen genom maskinen. Det är en procedur varje gång. Ajdå, något misstänkt i väskan. Javisst ja, den lilla flaskan med spritgel för att hålla alla influensor på avstånd hade jag visst glömt. Men omaket är ändå värt besväret, för säkerhets skull.

Visst händer det att jag träffar på bekanta på de mest oväntade ställen i världen, men dröm om min förvåning när jag stötte på min bror vid gaten till flyget. Jag visste ju att han varit i Afrika men vi hade ju konstaterat att vi skulle passera Istanbul olika dagar. Men här stod han nu tillsammans med sina reskamrater. Trevlig överraskning! Världen är tydligen inte så stor. Väl på planet tog det sin tid innan alla fått sina platser. Dimman i Istanbul hade orsakat störningar för många flighter så man hade satt in ett större flygplan och bytt sittplatser för att få plats med alla. Till slut satt jag bredvid en ung man några år över tjugo. På samma rad satt också en ung kvinna. Snart drog ett samtal igång. Mannen kom från Israel och hade nyligen muckat från sina 3 års militärtjänst. På en rundresa i Australien hade han blivit bekant med en svensk som han nu skulle besöka. Snart kom jag att samtala med mannen. Jag frågade om hur unga såg på fram tiden i Israel, om krig och fred. Vi hade inte samtalat länge förrän kvinnan kom med i samtalet. Hon visade sig vara från Egypten och var lång ifrån överens med den unge mannen. Jag tyckte att det var fascinerande och jag ställde en och annan väl vald fråga och lät sedan mina medresenärer ge sina perspektiv. Först var samtalet ganska känsloladdat och på gränsen till aggressivt, men ju längre samtalet fortgick desto mer förändrades tonen. Aggressiva påhopp förbyttes mot lyssnande och igenkännande.

Så satt vi där, en Jude, en Muslim och en Kristen, på samma resa, i samma flygplan och samtalade. Till slut måste jag fråga dem om deras syn, är det samma Gud vi tror på? Ett direkt svar kom inte alldeles på en gång, men efter en stund var vi ändå överens om att ju trots allt hade gemensamma rötter och därmed mycket gemensamt även om synen på Jesus skiljer oss. När vi närmade oss flygresans slut kändes det som om den slutade alldeles för tidigt. Samtalet hade varit intressant och mina medresenärer visade och uttryckte att de hade fått mersmak för dialogen. Och du är en bra lyssnare sa kvinnan till mig. Tack, det var roligt om du uppfattar det så svarade jag. Låt mig berätta en berättelse fortsatte jag. Jag tror att Gud skapat människan. Och tittar man på en människa så har hon som regel två ögon och två öron, alla med uppgift att ta in signaler och information. Men samtidigt finns bara en mun. Det säger mig något om vad som är viktigast. Efter lite begrundande spred sig sakta ett igenkännande leende på båda mina medresenärers ansikten.

En natt i Hong Kong

Hade bara sovit några timmar när sömnen plötsligt tog en paus. Trodde att det skulle bli en kort sådan, men jag hann med både ett och annat under den frånvarande sömnen. Nathan Road hör till Hong Kongs absoluta hjärta och handelscentrum. Och i natten hörde jag Nathan Road från hotellets tredje våning. Det lät inte som om natten snarkade, snarare som om det bubblade av ganska mycket liv.

På dagen är det utan tvekan full fart på pulsen. Bussar och bilar fyller gatorna, och trottoarerna flödar av människor i olika åldrar. Flertalet är kineser med sina karakteristiska sneda kilformade ögon, men ett betydande inslag av västerlänningar syns. De sistnämnda är dessutom ofta längre så de syns av det skälet. Man ser alla sorters människor men att världens olika modetrender finns här syns på både unga och gamla. I affärer och köpcentra bjuds varor av alla kända märken ut och är det någon som är speciellt kännetecknande för pulsen, så är det konsumismen. Förverkliga dig själv genom att köpa något, och helst rätt märke av detta något. Jag har nu varit i Hong Kong i ett par dagar men jag har inte köpt nästan någonting. Visst har jag sett köpbara varor, men nej det har inte lockat speciellt mycket. Nu är jag ju inte här för att shoppa utan har helt andra saker på min agenda, men man kan ju inte ta sig till tunnelbanan från hotellet utan att möta utbjudandet av varor. De indiska skräddarna verkar ha specialiserat sig på att glida upp lite diskret och på ett vant och elegant sätt erbjuda skräddarsydda kostymer, framsträckande ett väldesignat visitkort, när man går på gatan. Andra gatuförsäljare säljer så kallade Rolex klockor och Gud vet vad. Släpper man till det minsta med att låta ögonen mötas eller på annat sätt ge uppmärksamhet så är det kört.

Enligt mitt sätt att se det måste man inte shoppa för att överleva, men man måste äta för att överleva. Visserligen dör man vilket man äter eller inte, men det lär ta längre tid innan man dör om man äter. Så därför väljer jag att äta. Passar också på att njuta av det. I Hong Kong finns ett stort utbud av alla sorts mat. Har hunnit med pasta, pizza och ja, kinesisk mat. Ofta försöker jag äta det som är en lokal smak när jag reser, men har man medresenärer får man ta hänsyn, om man nu inte går till ett ställe där olika sorters mat serveras. Kinamaten kan man äta både dyrt och billigt, i fina eleganta restauranger eller ute på gatan. Kan stå ut med både och, men jag har nog ofta en dragning och det enkla och det som ger en upplevelse av folkpulsen. Kaffe hör till en av mina livsnjutningar, det kan nog mina vänner intyga. Inte så att jag någon gång egentligen känt abstinens när jag varit utan, men jag tycker det är gott. Har hunnit prövat kaffet på både Starbucks, Pacific Coffee och Mc Cafe. Cappuccino är ett säkert kort.

Nu drar det i ögonlocken och klockan säger mig att pulsen på Nathan Road snart kommer att gå upp. Så det är nog läge att innan dess passa på att låta ögonen ta en paus och istället låta sömnen ta över ruljansen. Sweet Dreams!

Språkets betydelse

Platsen är Singapore och Engelska är språket. Sitter just nu i ett möte med tiotalet personer från nästan lika många länder. Det gemensamma för vårt samtal under ett par dagar är kommunikation och utbildning. Eftersom jag inte varit mycket i Sydost Asien är det intressant att lära och lyssna av de olika deltagarna. Engelska är Engelska kan man tycka, men under samtalet här blir jag påmind om att det finns många facetter på detta språk. Deltagarna med Australisk bakgrund har ett sätt att uttrycka sig med sitt speciella uttal. Likaså är det med dem med Kinesisk bakgrund. Måste erkänna att det tar mig lite tid att vänja mig att förstå vad som sägs på Engelska med kinesiskt uttal. Härom kvällen när jag och min kollega skulle äta en bit mat krävdes det en bra stunds bollande fram och tillbaka med den Kinesiska servitrisen för att utröna om rätten inkluderade pommes eller inte.

I morse när jag och mina två kollegor satt och väntade på skjutsen till andra sidan av landet, d.v.s. andra sidan av stan, kom vi att samtala om ett språks grammatiska struktur. Engelska sägs ha fler undantag är regler. Vet inte om det är sant men tanken är kittlande. Min fundering är då om detta fenomen också reflekteras i den Engelsktalande kulturen? Språket sägs ju både förmedla och skapa kultur. Orden formulerade på ett visst sätt med ett visst syfte har uppenbarligen stor skaparkraft, på både det ena och det andra sättet!

Varde ljus och elinstallationen var gjord, sa elektrikern som ansåg sig ha det äldsta och finaste yrket!

Pilgrimmer & Passion

Har just landat i Hong Kong, i en för mig ny världsdel. Har visserligen läst, sett filmer och på TV från Hongkong men det är inte samma sak som att se och uppleva direkt. Mitt första stopp i Hongkong blir bara några timmar. Men lugn, jag återkommer. Det verkar finnas intressanta saker att se och göra här.

I natt, eller vad det nu var, delade jag flygplan med ett gäng pilgrimer på väg till ”hajj”, Mecka och Medina. De var uppspelta, hängivna och passionerade över sin resa. Det var kvinnor och män, unga och äldre. Kvinnorna bar slöja och männen kavaj. Böneböcker åkte fram och tillbaka, böner reciterades och det pratades högljutt som om det vore det allra viktigaste som hänt, eller höll på att hända dem. Tre veckor skulle de resa runt i Saudiarabien enligt den medelålders mannen som jag satt bredvid. Höjdpunkter skulle bli när c:a 3 miljoner människor samlas på en enda plats och ber bönder och vandrar runt den svarta stenen.

Pilgrimerna fångade mitt intresse. Inte var det för att de på flygplatsen i Istanbul bytte sina kläder till "vita linnedukar". Och inte var det för att jag på något sätt delar drömmen om deras pilgrimsresa. Nej, det var däremot deras hängivenheten fick mig att tänka. Funderade på min egen hängivenhet för det jag tror på. Måste medge att det går upp och ner ibland även om jag hoppas att den i snitt är en bra bit på ”plus” sidan. Att vara passionerad skapar attraktion, så är det bara. Forskare menar att den första kristna kyrkans ganska snabba utbredning till stor del berodde på martyrskapet. Om den kristna tron var så viktigt att man var beredd att gå i döden för, måste den verkligen var värd att tro på! Det tål att fundera mer på…