Samtal i ett flygplan

Igår satt jag många timmar i luften. Fyra timmar försenad från Hong Kong var jag övertygad att jag skulle missa planet i Istanbul. Men till min stora glädje var också planet vidare till Stockholm försenat. Sällan man är glad över ett försenat plan, men nu var jag det. Kön var lång till säkerhetskontrollen och jag var i stort sett sist. Datorn ut och visad i en låda på bandet, klockan av, bältet av, mobilen och plånboken i kavajen också de i en plastlåda. Sen genom maskinen. Det är en procedur varje gång. Ajdå, något misstänkt i väskan. Javisst ja, den lilla flaskan med spritgel för att hålla alla influensor på avstånd hade jag visst glömt. Men omaket är ändå värt besväret, för säkerhets skull.

Visst händer det att jag träffar på bekanta på de mest oväntade ställen i världen, men dröm om min förvåning när jag stötte på min bror vid gaten till flyget. Jag visste ju att han varit i Afrika men vi hade ju konstaterat att vi skulle passera Istanbul olika dagar. Men här stod han nu tillsammans med sina reskamrater. Trevlig överraskning! Världen är tydligen inte så stor. Väl på planet tog det sin tid innan alla fått sina platser. Dimman i Istanbul hade orsakat störningar för många flighter så man hade satt in ett större flygplan och bytt sittplatser för att få plats med alla. Till slut satt jag bredvid en ung man några år över tjugo. På samma rad satt också en ung kvinna. Snart drog ett samtal igång. Mannen kom från Israel och hade nyligen muckat från sina 3 års militärtjänst. På en rundresa i Australien hade han blivit bekant med en svensk som han nu skulle besöka. Snart kom jag att samtala med mannen. Jag frågade om hur unga såg på fram tiden i Israel, om krig och fred. Vi hade inte samtalat länge förrän kvinnan kom med i samtalet. Hon visade sig vara från Egypten och var lång ifrån överens med den unge mannen. Jag tyckte att det var fascinerande och jag ställde en och annan väl vald fråga och lät sedan mina medresenärer ge sina perspektiv. Först var samtalet ganska känsloladdat och på gränsen till aggressivt, men ju längre samtalet fortgick desto mer förändrades tonen. Aggressiva påhopp förbyttes mot lyssnande och igenkännande.

Så satt vi där, en Jude, en Muslim och en Kristen, på samma resa, i samma flygplan och samtalade. Till slut måste jag fråga dem om deras syn, är det samma Gud vi tror på? Ett direkt svar kom inte alldeles på en gång, men efter en stund var vi ändå överens om att ju trots allt hade gemensamma rötter och därmed mycket gemensamt även om synen på Jesus skiljer oss. När vi närmade oss flygresans slut kändes det som om den slutade alldeles för tidigt. Samtalet hade varit intressant och mina medresenärer visade och uttryckte att de hade fått mersmak för dialogen. Och du är en bra lyssnare sa kvinnan till mig. Tack, det var roligt om du uppfattar det så svarade jag. Låt mig berätta en berättelse fortsatte jag. Jag tror att Gud skapat människan. Och tittar man på en människa så har hon som regel två ögon och två öron, alla med uppgift att ta in signaler och information. Men samtidigt finns bara en mun. Det säger mig något om vad som är viktigast. Efter lite begrundande spred sig sakta ett igenkännande leende på båda mina medresenärers ansikten.