Uppdraget avslutat?

Så har jag avslutat ett uppdrag och är på väg hem till Karlstad. En vecka borta då jag träffat spännande människor och haft intressanta samtal. Har ätit annorlunda mat och upplevt en annorlunda kultur. Och nu sitter jag i luften och funderar på om luften gått ur mig eller om jag kanske uppfyllts istället.

Har varit i Hong Kong men också hunnit med en övernattning i Peking. Det är en spännande del av världen att lära om och inte minst att uppleva. Så mycket människor, så mycket som är fantastiskt välutvecklat och annat som lämnar ytterligare att önska. Träffade på flyget en svensk företagsledare som jobbar i Kina. Hans erfarenheter var blandade och hans berättelse pekade på att det inte var så välutvecklat överallt som de större välutvecklade städerna Peking och Shanghai. Hans irritation över vissa företeelser var inte att ta miste på. Varför har man inte blöjor på barnen utan låter dem göra sina behov exempelvis mitt på IKEA varuhusets golv. Varför skall man alltid skåla i starkt risvin med alla affärspartners, där speciellt chefen skall dricka mest? Varför ska det alltid krävas och erbjudas mutor överallt? Vid tanken på hans dilemma kände jag mig nöjd med det sammanhang jag får jobba i.

Sitter på planet, som f.ö. heter Air China. Mycket är likt de flesta internationella flygbolag men det finns också skillnader. Kaffet, om man nu vill ha sådant, får man inte efter maten utan snarare före eller möjligen till maten. Försökte förresten komma in på Facebook i Peking, men se det gick inte. Den kända kinesiska muren, tidigare bygd i sten och tegel, som skydd mot hoten i norr, men nu en mur för den digitala världen, så att allt obekvämt och hotande lätt skall kunna stängas ute. Men ingen mur lär vara så tät att det inte går att ta sig igenom, över eller runt den.

På tal om avslutat uppdrag, så funderar jag på om jag just avslutat ett eller om jag precis börjat ett. Mötet i Hong Kong med 15talet delegater från sex organisationer i regionen är avslutat, men överenskommelsen tyder på att ett nytt uppdrag just har börjat. Internetmedierad medieutbildning på Mandarin.

God Jul

Det är adventstid och det drar mot jul. Dekorationer är på plats i husens fönster och stadens träd är prydda med ljusslingor. I köken doftar det pepparkaksbak och i affärerna annonseras det om saffran och julskinka. Glöggen smakar utmärkt, speciellt med både russin och mandel. På annonser överallt står det med olika stilar och typsnitt men vanligen med något rött inslag, God Jul. Och nu har kassörskan på Ica början önska God Jul till sina kunder.

Vad är en God Jul? Funderar man ur en handlares perspektiv är den mycket klirr i kassen, eller många korttransaktioner som en god jul innebär. Förmodligen blir det en god handlar Jul också detta år för nästan varje år brukar man slå försäljningsrekord. Statistiken pekar på att folk tror att det går att köpa en God Jul. Sitter man vid matbordet och funderar över jul vattnas det i munnen vid tanken på julskinka, revbenspjäll, sillar av all de slag, korv och köttbullar. Alla tänkbara rätter dukas upp vid samma tillfälle, och i motsats till samhällets kroppsideal sätter vi i oss alldeles för mycket mat. Men gott är det, och en god jul är det. Tänker jag tillbaka på mina barndomsminnen var julafton en höjdpunkt fylld av spänning och förväntan, där timmarna fram tills kvällen kändes som en evighet. På en god juldagsmorgon stod det fina julklappar uppradade vid nattduksbordet. Ju fler desto godare jul!

Med min uppskattning av god humor, finurliga associationer och ordvrängerier kan jag i dessa tider inte låta bli att tänka på god (h)jul. Men vilka hjul skulle då vara de goda? Är det vinterhjulen på bilen som biter i snömodden så att jag tar mig fram säkert på vägen? Kanske husvagnen som erbjuder hus över hjulen. Eller är det möjligen det välbekanta ekorrhjulet som gör att timmar blir till dagar, och dagar till veckor och veckor till år i en rasande fart. Helt plötsligt är de små goa barnen som kröp upp i hamnen och gav underbara kramar utflugna och spridda över världen. I ett nu har en stor del av livet passerat utan att jag riktigt vet ordet av.

En av mina målsättningar för 2010 var att jag ville försök leva mer i nuet och fånga ögonblicket. Se det sköna i stunden och njuta nu, utan att tänka så mycket på det som ligger framför. Måste konstatera att jag faktiskt gjort det, mer än tidigare. Har njutit av ögonblick som vinterlandskap, solnedgångar, kaffestunder, möten med goa människor och mycket mer. Har också njutit av vetskapen och känslan av att vara i ett sammanhang med mål och mening. Att få hjälpa andra att utvecklas, och bli duktiga. Jag har njutit av stunderna med en obeskrivlig närkontakt med honom som var, är och skall komma. Han som inte går att fånga som i en ask, men som ändå blev tillgänglig genom just en God Jul. Berättelsen om Jesusbarnet, Gud som blir människa för en tid, som på det sätter kommit med ljus, värme och hopp till alla, det är den verkliga upprinnelsen till jul, en god jul.

Nu vill jag njuta av en verkligt God Jul och jag Önskar Dig detsamma!

Simma lugnt

I dag simmade jag. Gillar att göra det och ibland undrar varför jag inte tar mig tid att göra det oftare. Njöt av vattnet som omslöt kroppen och masserade musklerna samtidigt som jag försökte att anstränga dem. När jag är på badhuset hemma brukar jag simma och nästan alltid träffar jag nya spännande människor att betrakta, utbyta leenden med eller till eller att ”tjöta” en stund med. Det är ganska trivsamt och något händer när man är på en plats där man tagit av sig yrkesmasker och en hel del andra masker med för den delen. Det är liksom lättare att få kontakt. ”Det är allt gött i bastun med tanke på vädret ute” brukar alltid funka som en isbrytare.

Idag simmade jag på en annorlunda plats. Det var under bar himmel med Singapore Downtown som utsikt. Solen såg jag gå ner bland molnen ett antal skyskrapor bort, och fast den gick ner var det fortfarande behagligt varmt. Svalkande och avkopplande skönt efter en full arbetsdag undervisande ett gäng medieledare med både befogade och utmanande frågor. Funkar inte med några ”blå dunster” där inte, om det nu någonsin funkar.

Singapore är en annorlunda plats att simma i. Det sägs att ”Singapore is a fine place”. Javisst, det är rent fint och välordnat på alla möjliga sätt. Stockholms tunnelbana känns gammalmodig i jämförelse med banan här som jag använder varje morgon. Och jag som en gång trodde att Sverige var ett välutvecklat, modernt och ”high-tech” land… Funderar på om det blir ”fine” också när jag lämnar landet och identifierar mig med passet på flygplatsen. Kanske säger de; ”Mr, You have crossed the road at a red light. You will have to pay a fine before you leave”. Kameror, övervakningskameror finns over allt. Känns frestande att vinka till vilka den nu är som sitter där och tittar på skärmar i någon central. Eller så är det bara en superdator som tittar på mig när jag korsar gatan eller simmar i poolen, vem vet.

Det gäller nog att livet håller att synas både när man syns och när man tror att man inte syns. Simma lugnt!

Doha av alla platser på jorden…

Sitter nu på flygplatsen i Doha och njuter. Ja, jag vet ju inte om jag kan säga att det är det roligaste som finns, att sitta på en flygplats i väntan på ett plan som ska gå om flera timmar timmar, men ska man fokusera på det positiva måste jag säga att jag njuter. Jag är visserligen ganska trött efter en lång dag, och den stora mängden resenärer på mycket öppna ytor gör att de inbyggda decibel mätarna ligger på en konstant hög nivå. Fårstår långt ifrån allt som sägs runt omkring mig för det är människor från alla jordens hörn som passerar här. Araber i sina vita kaftaner, Kinesiska flygvärdinnor, lättklädda Europeiska turister, kvinnor med burka, nordiska studenter och många fler. Men kroppsspråket förstår man för det mesta. Det finns visserligen lokala ”dialekter” på det också, men väldigt mycket är gemensamt. Och man kan förstå varandra långt på det sättet.

Det är mitt i natten och jag har hunnit med kaffe, chattande med frun hemma i Karlstad, läst tidningen på nätet och lyssnat på nyheterna. Har varit på resande fot över ett dygn sedan jag satte mig på tåget i Karlstad och ändå återstår tolv timmar innan jag är i Hong Kong där jag har mitt första riktiga stopp på resan. Men jag njuter ändå. Varför? Jo när vi landade i Doha var det 42 grader varmt utanför planet, men inne i flygplatsbyggnaden funkar AC:n! Bara tanken på en icke fungerande kylanläggning kan få vilken syndare som helst att söka himmelsk nåd, för vem vill svettas i en helvetesvärme?

Känner mig faktiskt starkt motiverad av dagens erfarenhet!

Samtal i ett flygplan

Igår satt jag många timmar i luften. Fyra timmar försenad från Hong Kong var jag övertygad att jag skulle missa planet i Istanbul. Men till min stora glädje var också planet vidare till Stockholm försenat. Sällan man är glad över ett försenat plan, men nu var jag det. Kön var lång till säkerhetskontrollen och jag var i stort sett sist. Datorn ut och visad i en låda på bandet, klockan av, bältet av, mobilen och plånboken i kavajen också de i en plastlåda. Sen genom maskinen. Det är en procedur varje gång. Ajdå, något misstänkt i väskan. Javisst ja, den lilla flaskan med spritgel för att hålla alla influensor på avstånd hade jag visst glömt. Men omaket är ändå värt besväret, för säkerhets skull.

Visst händer det att jag träffar på bekanta på de mest oväntade ställen i världen, men dröm om min förvåning när jag stötte på min bror vid gaten till flyget. Jag visste ju att han varit i Afrika men vi hade ju konstaterat att vi skulle passera Istanbul olika dagar. Men här stod han nu tillsammans med sina reskamrater. Trevlig överraskning! Världen är tydligen inte så stor. Väl på planet tog det sin tid innan alla fått sina platser. Dimman i Istanbul hade orsakat störningar för många flighter så man hade satt in ett större flygplan och bytt sittplatser för att få plats med alla. Till slut satt jag bredvid en ung man några år över tjugo. På samma rad satt också en ung kvinna. Snart drog ett samtal igång. Mannen kom från Israel och hade nyligen muckat från sina 3 års militärtjänst. På en rundresa i Australien hade han blivit bekant med en svensk som han nu skulle besöka. Snart kom jag att samtala med mannen. Jag frågade om hur unga såg på fram tiden i Israel, om krig och fred. Vi hade inte samtalat länge förrän kvinnan kom med i samtalet. Hon visade sig vara från Egypten och var lång ifrån överens med den unge mannen. Jag tyckte att det var fascinerande och jag ställde en och annan väl vald fråga och lät sedan mina medresenärer ge sina perspektiv. Först var samtalet ganska känsloladdat och på gränsen till aggressivt, men ju längre samtalet fortgick desto mer förändrades tonen. Aggressiva påhopp förbyttes mot lyssnande och igenkännande.

Så satt vi där, en Jude, en Muslim och en Kristen, på samma resa, i samma flygplan och samtalade. Till slut måste jag fråga dem om deras syn, är det samma Gud vi tror på? Ett direkt svar kom inte alldeles på en gång, men efter en stund var vi ändå överens om att ju trots allt hade gemensamma rötter och därmed mycket gemensamt även om synen på Jesus skiljer oss. När vi närmade oss flygresans slut kändes det som om den slutade alldeles för tidigt. Samtalet hade varit intressant och mina medresenärer visade och uttryckte att de hade fått mersmak för dialogen. Och du är en bra lyssnare sa kvinnan till mig. Tack, det var roligt om du uppfattar det så svarade jag. Låt mig berätta en berättelse fortsatte jag. Jag tror att Gud skapat människan. Och tittar man på en människa så har hon som regel två ögon och två öron, alla med uppgift att ta in signaler och information. Men samtidigt finns bara en mun. Det säger mig något om vad som är viktigast. Efter lite begrundande spred sig sakta ett igenkännande leende på båda mina medresenärers ansikten.