Det är julvecka 2007. Och nästan alla julklappar är köpta! Men julstädningen och att hugga granen återstår. Det ska jag göra idag, hugga granen alltså. Det är en speciell känsla att få gå ut i skogen och välja sin egen gran. Det är visserligen inte det lättaste att välja rätt och ju fler familjemedlemmar som är med, desto svårare. När jag med min familj bodde i Tanzania var det både lättare och svårare. Granen var oftast en cypress från berget Merus sluttning, men eftersom jag inte kunde hugga på egen mark fick man ta vad som bjöds. Alla möjliga varianter testades. Ett år behövdes två spretiga cypresser för att det skulle likna en gran. Ett annat år fick vi hänga granen i fiskelina fäst i taken för att den skulle se någorlunda anständig. Men jul blev det i alla fall! Klappar, skinka, julpynt och stämning. På julsöndagen fylldes kyrkan med människor som ville ge sin hyllning till Kungars Kung! I bästa fall hade man köpt sig ett nytt klädesplagg till jul, men glädjen och tacksamheten över livet och gemenskapen gick inte att ta mista på.
Ja, varför firar vi jul egentligen? Har all anledning att stanna upp i julveckan och fundera på det. Jag vet ju på sätt och vis, men ändå missar jag så ofta det viktigaste, själva julpoängen, mitt i alla traditioner, förpliktelser och julbestyr. En Gud som är så upptagen med att passionerat älska alla människor som tappat kontakten med honom, att han skickar det bästa han har som julklapp. Jesus föds, Gud blir människa och gör det möjligt för alla som vill att få en varm, tillitsfull och glädjefylld personlig relation med Gud själv! Wow! Vilken julklapp! Den duger att skicka till alla syskon, vänner och bekanta både när och fjärran, i Karlstad och långtbortistan. God Jul på dig!
torsdag 20 december 2007
torsdag 22 november 2007
Thanksgiving
Idag är det Thanksgiving day. Tror knappast att ens en både döv och blind person skulle kunna undgå att märka det. I alla fall inte här i Kalifornien där jag är just nu. Alla pratar om thanksgiving. På radio, TV och i tidningar har man all sköns reportage om hur man skall fira helgdagen, vad man skall äta, och vilka man skall vara tillsammans med. Kändisar får presentera sina favorit recept på den alldeles speciella thanksgiving kalkonen med alla dess tillbehör. I morse hörde jag en radiointervju med en kalkonuppfödare. Han hade häktiska tider kan man lugnt säga och inte nog med det, han skulle gobbla som en kalkon i radio också! Alla talar om thanksgiving. I butiker och var helst man möts har man hela veckan önskat varandra happy thanksgiving. Och viktigare än den svenska väderleksprognosen är trafik prognosen. Man reser mer än någonsin runt denna helg för att samla familj och vänner. Hörde att alla flyg i USA skulle vara minst 95% fullsatta nu och när jag skulle boka hyrbilen så var det betydligt dyrare om jag skulle ha den över thanksgiving helgen.
Var kommer då thanksgiving ifrån? Eftersom fenomenet inte kan gå obemärkt förbi, läste jag igår in en bok om Amerikansk historia. Ni vet, det som både är berättelser för sin egen skull men också någon form av beskrivning av det som hänt. Enligt den skulle början ha varit daterad till 1621 då europeiska pilgrimer och Wampanoagindianer i Plymouth Massachusetts slöt fred. Måltiden vid skördefesten som man nu efter freden delade med varandra blev förebilden till det moderna thanksgiving firandet. Tacksamhet för fred och tacksamhet för mat, kanske de viktigaste sakerna i livet.
Idag kommer hart när alla Amerikaner, vilket de är hemma eller på uppdrag på andra håll i världen, att fira tacksägelsedagen tillsammans med familj och vänner. Man äter gott tillsammans, kalkonen inte att glömma, man umgås med varandra och kanske går man laget runt och berättar om det man är tacksam för. Också jag och Annette kommer att fira med släkten, hela tjugosju personer, och jag ser fram emot kalkonen. Har redan tjuvsmakat, på en förfest igår. Men jag måste nog säga ett poängen med helgdagen känns ännu mer attraktiv.
Att ha fred är gott. Att ha en familj att vara del av är fantastiskt. Att ha mat och allt annat man behöver är stort. Men kanske är det allra största att visa tacksamhet för allt man fått, av nåd! Idag är det tacksägelsedag!
Var kommer då thanksgiving ifrån? Eftersom fenomenet inte kan gå obemärkt förbi, läste jag igår in en bok om Amerikansk historia. Ni vet, det som både är berättelser för sin egen skull men också någon form av beskrivning av det som hänt. Enligt den skulle början ha varit daterad till 1621 då europeiska pilgrimer och Wampanoagindianer i Plymouth Massachusetts slöt fred. Måltiden vid skördefesten som man nu efter freden delade med varandra blev förebilden till det moderna thanksgiving firandet. Tacksamhet för fred och tacksamhet för mat, kanske de viktigaste sakerna i livet.
Idag kommer hart när alla Amerikaner, vilket de är hemma eller på uppdrag på andra håll i världen, att fira tacksägelsedagen tillsammans med familj och vänner. Man äter gott tillsammans, kalkonen inte att glömma, man umgås med varandra och kanske går man laget runt och berättar om det man är tacksam för. Också jag och Annette kommer att fira med släkten, hela tjugosju personer, och jag ser fram emot kalkonen. Har redan tjuvsmakat, på en förfest igår. Men jag måste nog säga ett poängen med helgdagen känns ännu mer attraktiv.
Att ha fred är gott. Att ha en familj att vara del av är fantastiskt. Att ha mat och allt annat man behöver är stort. Men kanske är det allra största att visa tacksamhet för allt man fått, av nåd! Idag är det tacksägelsedag!
torsdag 25 oktober 2007
Livet granskat på ett tågspår
Sitter på tåget mellan Karlstad o Stockholm. Det har jag gjort många gånger. Det går av bara farten, som på räls. Mitt jobb, att gå i spetsen för utbildningsverksamhet runt om i världen medför en del resande. Mycket kan man numera göra på distans, via telefon eller internet, men ibland måste man bara träffas ansikte mot ansikte. Ett fullt mellanmänskligt möte. Idag är det så.
Mötet mellan människor är spännande. Vad händer när man möts och utbyter tankar? För utbyte är väl det bärande i ett gott möte. Att utbyte sker förutsätter att parterna både ger och får. Och i ett bra möte är det kanske lika viktigt att ge som att få. Att ha olika uppfattningar när man möts upplevs ibland som hotande. Men hur roligt och utvecklande är det egentligen när alla tycker samma sak, när man ser allt från samma perspektiv? Är det inte i mötet av de olika perspektiven som det verkligt spännande och kreativa sker? Där berikas och utvecklas man nog allra mest.
Denna vecka avslutar jag en kurs med elever från fem länder. Ett bärande tema har varit att lära om hur man försöker förstå de olika utgångspunkterna människorna har för ett visst fenomen. Familj, lycka hälsa eller tro. Att förstå varandra är viktigt i livet. För det är nog ofta så att först när man lyckats förstå hur någon har det, i alla fall till viss del, kan man på ett meningsfullt sätt ge något av det man fått att ge vidare. Sören Kirkegaard utrycker det så här:
” Om jag lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål,
måste jag först finna henne där hon är, och börja just där.
Den som inte kan det lurar sig själv när han tror att han kan hjälpa andra.”
Förståelse av och för varandra, att finna och möta varandra där vi är, visst är det väl det som är gemenskap. Och det är väl det som egentligen är meningen men livet, gemenskap med både skapare och medmänniska?!
Mötet mellan människor är spännande. Vad händer när man möts och utbyter tankar? För utbyte är väl det bärande i ett gott möte. Att utbyte sker förutsätter att parterna både ger och får. Och i ett bra möte är det kanske lika viktigt att ge som att få. Att ha olika uppfattningar när man möts upplevs ibland som hotande. Men hur roligt och utvecklande är det egentligen när alla tycker samma sak, när man ser allt från samma perspektiv? Är det inte i mötet av de olika perspektiven som det verkligt spännande och kreativa sker? Där berikas och utvecklas man nog allra mest.
Denna vecka avslutar jag en kurs med elever från fem länder. Ett bärande tema har varit att lära om hur man försöker förstå de olika utgångspunkterna människorna har för ett visst fenomen. Familj, lycka hälsa eller tro. Att förstå varandra är viktigt i livet. För det är nog ofta så att först när man lyckats förstå hur någon har det, i alla fall till viss del, kan man på ett meningsfullt sätt ge något av det man fått att ge vidare. Sören Kirkegaard utrycker det så här:
” Om jag lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål,
måste jag först finna henne där hon är, och börja just där.
Den som inte kan det lurar sig själv när han tror att han kan hjälpa andra.”
Förståelse av och för varandra, att finna och möta varandra där vi är, visst är det väl det som är gemenskap. Och det är väl det som egentligen är meningen men livet, gemenskap med både skapare och medmänniska?!
onsdag 10 oktober 2007
Den här veckan är jag global
Det är inte alltid man måste resa så långt för att vara i kontakt med hela världen. Den här veckan tillbringar jag tid vid Hjälmarens strand. Höstens färger, det glittrande vattnet och en klarblå himmel har varit fantastiskt att blicka ut på. Nu undrar du förstås vad som är så globalt med det. Jo ikväll var vi i Turkiet. En inblick i hur det är där, vilka utmaningar som finns där, ett land på väg in i EU, där det bor c.a 75 miljoner människor och endast 0.004% är evangeliskt kristna. Har också varit i Mellanöstern. Hörde om den vänlige unge mannen i Gaza som blev bortrövad och senare mördad i helgen som gick. Orsak? Han hade sålt biblar till alla som ville ha i butiken han jobbade i.
Runt borden sitter ledare som står mitt i spännande livssituationer, länder och regioner i hela världen. Denna vecka delas erfarenheter, görs gemensamma lärdomar och så dröms det drömmar om framtiden. Den som inte drömmer om och planerar för utveckling planerar i realiteten för tillbakagång har någon vis person sagt. Det är en förmån att få sitta och bryta tankarna med dessa personer och fokusera på hur man kan stötta, lyfta och ge människor hopp runt om i världen. Att förmedla goda nyheter!
En positiv kraft som förenas med en annan blir en större kraft och många bäckar blir en stor å. En liten tanke som närs på rätt sätt kan växa till något som förändrar en värld. Global utblick från Hjälmarens strand.
Runt borden sitter ledare som står mitt i spännande livssituationer, länder och regioner i hela världen. Denna vecka delas erfarenheter, görs gemensamma lärdomar och så dröms det drömmar om framtiden. Den som inte drömmer om och planerar för utveckling planerar i realiteten för tillbakagång har någon vis person sagt. Det är en förmån att få sitta och bryta tankarna med dessa personer och fokusera på hur man kan stötta, lyfta och ge människor hopp runt om i världen. Att förmedla goda nyheter!
En positiv kraft som förenas med en annan blir en större kraft och många bäckar blir en stor å. En liten tanke som närs på rätt sätt kan växa till något som förändrar en värld. Global utblick från Hjälmarens strand.
måndag 17 september 2007
Borta bra men hemma bäst
Idag har jag varit hemma, och njutit av det i fulla drag. Har hängt tvätten, läst tidningen, gått på promenad och umgåtts med min familj. De senaste 10 dagarna har jag annars varit på resande fot i England. Jobbet. En kortare och en lite längre konferens med deltagare från jordens olika hörn. Låt mig räkna efter, Indien, Usa, England, Tanzania, Sverige, Tyskland, Finland var i alla fall representerade. Det var konstruktiva samtal om medieutbildning, men inte minst spännande var det kulturella utbytet i samband med luncher, fikaraster mm. Det är då man får lära känna varandra lite mer, och se både olikheter och likheter. Mattraditioner, familjeförhållande och humor kom på agendan.
Den första dagen på första konferensen chockade jag de andra deltagarna och sa något som en amerikan definitivt inte skulle ha gjort. Jag påstod på fullaste allvar att jag inte kan så mycket, men att jag är dum nog att ge mig på lite av varje, och det klart att nog lär man sig kanske lite på det med. Jag såg på de som inte kände mig att de undrade vad jag menade, och kanske ännu mer vad jag var för en typ. I många andra kulturer har man lärt sig att lyfta fram sig själv och alla sina fantastiska kunskaper, erfarenheter och prestationer och här kom det en svensk och sa att han inte kunde så mycket. Men allt eftersom mötet fortgick tror jag att chocken la sig och vi hade ett bra utbyte, och kanske hade den konstige svensken något guldkorn med sig trots den konstiga introduktionen.
Det är spännande att resa och träffa andra människor, men trots det är inget som hemma. Men vad är det egentligen som definierar begreppet hemma? Vad är det för speciellt med hemma som gör att man längtar hem när man är borta, hur spännande det än är där man för tillfället är? Kan det vara tillhörigheten och sammanhanget? Är man borta är man gäst och besökare men hemma är man tydligare en del av ett sammanhang och en gemenskap och trygghet. Kanske det är det som gör skillnaden. Kan man förresten leva ett liv utan att vara en del av ett sammanhang? Ibland verkar det som en del tycks tro det, men när jag tänker efter tvivlar jag på att man kan det. I sammanhanget är man förhoppningsvis behövd och man betyder något för någon. Där får man också något, kärlek, omsorg och gemenskap på det djupare planet. Hemma är man som man är och hur man än försöker måla upp en fin bild av den man är så hjälper det inte, man är som man är i alla fall. Och det är OK att vara det. Med tonåringar i familjen får man minsann ibland höra hur man är, och den sanningen går inte att dölja. Men det fina med hemma är att lika mycket som får höra ”sanningen” så får man höra att man är saknad och älskad! Borta bra men hemma är ändå hemma!
Den första dagen på första konferensen chockade jag de andra deltagarna och sa något som en amerikan definitivt inte skulle ha gjort. Jag påstod på fullaste allvar att jag inte kan så mycket, men att jag är dum nog att ge mig på lite av varje, och det klart att nog lär man sig kanske lite på det med. Jag såg på de som inte kände mig att de undrade vad jag menade, och kanske ännu mer vad jag var för en typ. I många andra kulturer har man lärt sig att lyfta fram sig själv och alla sina fantastiska kunskaper, erfarenheter och prestationer och här kom det en svensk och sa att han inte kunde så mycket. Men allt eftersom mötet fortgick tror jag att chocken la sig och vi hade ett bra utbyte, och kanske hade den konstige svensken något guldkorn med sig trots den konstiga introduktionen.
Det är spännande att resa och träffa andra människor, men trots det är inget som hemma. Men vad är det egentligen som definierar begreppet hemma? Vad är det för speciellt med hemma som gör att man längtar hem när man är borta, hur spännande det än är där man för tillfället är? Kan det vara tillhörigheten och sammanhanget? Är man borta är man gäst och besökare men hemma är man tydligare en del av ett sammanhang och en gemenskap och trygghet. Kanske det är det som gör skillnaden. Kan man förresten leva ett liv utan att vara en del av ett sammanhang? Ibland verkar det som en del tycks tro det, men när jag tänker efter tvivlar jag på att man kan det. I sammanhanget är man förhoppningsvis behövd och man betyder något för någon. Där får man också något, kärlek, omsorg och gemenskap på det djupare planet. Hemma är man som man är och hur man än försöker måla upp en fin bild av den man är så hjälper det inte, man är som man är i alla fall. Och det är OK att vara det. Med tonåringar i familjen får man minsann ibland höra hur man är, och den sanningen går inte att dölja. Men det fina med hemma är att lika mycket som får höra ”sanningen” så får man höra att man är saknad och älskad! Borta bra men hemma är ändå hemma!
fredag 7 september 2007
Ensam i navet av en global samvaro
Ensam vid ett litet bord sitter jag och ser på alla människor som passerar. Unga par, bara lite över tjugo som ser ut att var på väg till sin kärlekssemester vandrar förbi. Andra redan brunbrända är hemåtvändande fulla av energi. Det äldre paret vid bordet intill, är kanske på väg till barn och barnbarn, eller så förverkligar de på ålderns höst sina resedrömmar. Så kommer slipsprydda herrar som ser ut att vara på väg hem från ett styrelsemöte eller liknande. Viktiga personer som fattar viktiga beslut, kanske. Människor av olika slag, från olika nationer, som talar olika språk möts för ett ögonblick i en global värd. Flygplan kommer och flygplan går.
Och här sitter jag med mitt kaffe. Men ensam är jag ju egentligen inte, för det finns massor av människor i rörelse runt mig. Men jag känner ingen här. Jag har visserligen pratat med flera, passkontrollören, medpassageraren i flygstolen bredvid och den leende kassörskan på fiket där jag sitter, men jag känner dem inte. Ändå känner jag en viss samhörighet. Jag är del av en större gemenskap av människor, resenärer och alla är vi på väg. Alla har vi något med oss i bagaget, i väskan eller livets ryggsäck. Och alla har vi något framför oss som vi skall möta. Jag för min del har använt en stor del av min resa hittills för att läsa rapporter och anteckna inför mina kommande uppdrag. För jobbet har jag med mig. Allt jag tror är viktigt finns i min lilla ryggsäck eller telefondator. Om nu sen det jag kommit att tro är viktigt verkligen är det är kanske inte självklart.
Jag är ensam men kan ändå nå och bli nådd. Efter en tanke på hur min fru hade det skickade jag nyss ett sms till en kostnad av nästan ingenting och inom ett par minuter hade jag svar och visste att hon satt hemma i solen och vilade sig efter sin arbetsdag. Dagars bilresa bort, timmar med flyg o tåg bort, och svindlande tanke, veckor för våra förfäder vikingarna, bort. Ändå en näst intill omedelbar kontakt och känslan av ensamhet känns helt plötsligt avlägsen. Vilken tid vi lever i! Alltid "connected". Så var det inte för min mormor, för att inte tala om morfar som for till Amerika. Det tog månader för ett brev att skickas, läsas av mottagaren och återvända i form av ett svar. Kanske var livet redan förändrat när svaret kom. Nu är det annorlunda, men ändå inte. Mobiler som inte fanns för bara något tiotal år sedan är vardag nu.
Men den enkla lilla tanken har väl alltid funnits. Ja, tanken formulerad till ord och meningar, skickade långt bort och besvarade på sitt sätt, den har väl alltid funnits. Tanken formulerad till ett enkelt samtal, dialog för att dela livet med någon nära. Inte med vem som helst, utan vännen, räddaren och skaparen. Svindlande tanke... Den nya tekniken är kanske inte så revolutionerande ändå. Fenomenet bön som har längre historia än alla telefoner, fungerade för våra förfäder tusentals år bakåt, men verkar fungera fortfarande. I globalt perspektiv använder sig c:a 9 av 10 den kommunikationsvägen. Kanske är den globala världen inte så ny ändå, för dem som velat se den…
Och här sitter jag med mitt kaffe. Men ensam är jag ju egentligen inte, för det finns massor av människor i rörelse runt mig. Men jag känner ingen här. Jag har visserligen pratat med flera, passkontrollören, medpassageraren i flygstolen bredvid och den leende kassörskan på fiket där jag sitter, men jag känner dem inte. Ändå känner jag en viss samhörighet. Jag är del av en större gemenskap av människor, resenärer och alla är vi på väg. Alla har vi något med oss i bagaget, i väskan eller livets ryggsäck. Och alla har vi något framför oss som vi skall möta. Jag för min del har använt en stor del av min resa hittills för att läsa rapporter och anteckna inför mina kommande uppdrag. För jobbet har jag med mig. Allt jag tror är viktigt finns i min lilla ryggsäck eller telefondator. Om nu sen det jag kommit att tro är viktigt verkligen är det är kanske inte självklart.
Jag är ensam men kan ändå nå och bli nådd. Efter en tanke på hur min fru hade det skickade jag nyss ett sms till en kostnad av nästan ingenting och inom ett par minuter hade jag svar och visste att hon satt hemma i solen och vilade sig efter sin arbetsdag. Dagars bilresa bort, timmar med flyg o tåg bort, och svindlande tanke, veckor för våra förfäder vikingarna, bort. Ändå en näst intill omedelbar kontakt och känslan av ensamhet känns helt plötsligt avlägsen. Vilken tid vi lever i! Alltid "connected". Så var det inte för min mormor, för att inte tala om morfar som for till Amerika. Det tog månader för ett brev att skickas, läsas av mottagaren och återvända i form av ett svar. Kanske var livet redan förändrat när svaret kom. Nu är det annorlunda, men ändå inte. Mobiler som inte fanns för bara något tiotal år sedan är vardag nu.
Men den enkla lilla tanken har väl alltid funnits. Ja, tanken formulerad till ord och meningar, skickade långt bort och besvarade på sitt sätt, den har väl alltid funnits. Tanken formulerad till ett enkelt samtal, dialog för att dela livet med någon nära. Inte med vem som helst, utan vännen, räddaren och skaparen. Svindlande tanke... Den nya tekniken är kanske inte så revolutionerande ändå. Fenomenet bön som har längre historia än alla telefoner, fungerade för våra förfäder tusentals år bakåt, men verkar fungera fortfarande. I globalt perspektiv använder sig c:a 9 av 10 den kommunikationsvägen. Kanske är den globala världen inte så ny ändå, för dem som velat se den…
söndag 2 september 2007
Fundering i en buss som inte var en buss
Häromdagen kom jag hem från en resa till Finland. Ett par dagar med möten och samtal med en partnerorganisation kring ett skolprojekt i Tanzania hade avslutats. Väl hemma på Karlstads flygplats stod flygbussen jag bokat och väntade på mig. Smidigt med att åka flygbuss för bara 60 kronor. Billigare kan man ju inte åka med egen bil och ska man sen betala parkeringsavgift blir det betydligt dyrare. Jag har åkt flygbuss många gånger i olika städer och för det allra mesta brukar de vara mer eller mindre fyllda med resenärer. Flygbussen denna dag visade sig inte vara en buss utan en taxi. Och jag var enda passageraren!
Var nu passagerarna få så var då chauffören inte mindre trevlig för det, kanske tvärtom. Han visade sig har sitt ursprung i Afghanistan men hade bott i Sverige i sju år och pratade mycket bra svenska. Vårt samtal som blev intressantare och intressantare tog en resa genom familjelandskap, kulturer, storpolitik som påverkar krig eller fred, livsåskådning för att slutligen landa i vad som var annorlunda i Sverige jämfört med hans tidigare land. Han var övertygad om att mycket är bra här. Religionsfrihet och respekt för andra var några positiva saker som nämndes. Men nog var det lite konstigt eller annorlunda, för att nu vara diplomatisk, att svenska grannar har så lite kontakt med varandra. I hans förra land gick grannarna direkt och hälsade på hos, i grannskapet nyinflyttade, och snart nog hade man bjudit hem de nya för att lära känna dem ännu mer. Så gör man inte i Sverige sa han men tillade; ”jag vill inte döma någon – det är bara annorlunda mot vad jag är van vid”.
Det var huvudet på spiken tänkte jag, på gott och ont. I Afrika var det också så att man ofta hälsade på och visste ganska mycket om sina grannar, men så är det nog inte så självklart här i Sverige. Där kunde det nästan gå till överdrift för det var inte alltid så enkelt att vara ledig när man ville. När som helst kunde något knacka på. I går var jag ledig. På eftermiddagen till och med alldeles ensam hemma. Barnen borta, frun borta och bara jag hemma, en hel eftermiddag och kväll. Vad tror du händer, jo det ringer på dörren och när jag öppnar står närmaste grannen och undrar om jag inte ska komma över på en kopp kaffe. Gärna sa jag och menade det! Goda grannar är en stor välsignelse och inget man kan ta för givet. Och visst finns det en hel del att lära av min Afghan-Svenska flygbuss (eller om det nu var taxi) chaufför. De senast inflyttade grannarna på min gata har jag hälsat välkomna och pratat med flera gånger, men det återstår ännu att bjuda hem dem!
Var nu passagerarna få så var då chauffören inte mindre trevlig för det, kanske tvärtom. Han visade sig har sitt ursprung i Afghanistan men hade bott i Sverige i sju år och pratade mycket bra svenska. Vårt samtal som blev intressantare och intressantare tog en resa genom familjelandskap, kulturer, storpolitik som påverkar krig eller fred, livsåskådning för att slutligen landa i vad som var annorlunda i Sverige jämfört med hans tidigare land. Han var övertygad om att mycket är bra här. Religionsfrihet och respekt för andra var några positiva saker som nämndes. Men nog var det lite konstigt eller annorlunda, för att nu vara diplomatisk, att svenska grannar har så lite kontakt med varandra. I hans förra land gick grannarna direkt och hälsade på hos, i grannskapet nyinflyttade, och snart nog hade man bjudit hem de nya för att lära känna dem ännu mer. Så gör man inte i Sverige sa han men tillade; ”jag vill inte döma någon – det är bara annorlunda mot vad jag är van vid”.
Det var huvudet på spiken tänkte jag, på gott och ont. I Afrika var det också så att man ofta hälsade på och visste ganska mycket om sina grannar, men så är det nog inte så självklart här i Sverige. Där kunde det nästan gå till överdrift för det var inte alltid så enkelt att vara ledig när man ville. När som helst kunde något knacka på. I går var jag ledig. På eftermiddagen till och med alldeles ensam hemma. Barnen borta, frun borta och bara jag hemma, en hel eftermiddag och kväll. Vad tror du händer, jo det ringer på dörren och när jag öppnar står närmaste grannen och undrar om jag inte ska komma över på en kopp kaffe. Gärna sa jag och menade det! Goda grannar är en stor välsignelse och inget man kan ta för givet. Och visst finns det en hel del att lära av min Afghan-Svenska flygbuss (eller om det nu var taxi) chaufför. De senast inflyttade grannarna på min gata har jag hälsat välkomna och pratat med flera gånger, men det återstår ännu att bjuda hem dem!
lördag 1 september 2007
Här börjar min resa i bloggosfären. Vill du följa med?
Resan som metafor för livet är intressant. Man är alltid på väg, och även om dagen i dag kan vara nog så lik dagen igår har den ändå något nytt med sig. Den stora konsten är kanske att kunna fånga upp och uppskatta de små sakerna i vardagen. Jag har i mitt drygt 40-åriga liv haft förmånen att få resa i mer än 35 länder, möta människor av olika slag, med olika livsperspektiv och tro. Och tro mig, det finns alltid något nytt och berikande att lära! På den här bloggen vill jag dela med mig lite av de jag sett, upplevt och lever med på livets resa.
Land i sikte får symbolisera nedhopp i olika länder, kulturer och sammanhang, med start från mitt eget, vilket det nu är?! Född i Östafrika, har svenska föräldrar, bott i Afrika halva livet men ändå rötterna i Sverige. Reser varje år till ett antal länder så kanske är jag mer världsmedborgare än något annat? Tills vidare får nog Konungariket Sverige ändå räknas som mitt främsta hemland. Men jag har mer i siktet...
Land i sikte får symbolisera nedhopp i olika länder, kulturer och sammanhang, med start från mitt eget, vilket det nu är?! Född i Östafrika, har svenska föräldrar, bott i Afrika halva livet men ändå rötterna i Sverige. Reser varje år till ett antal länder så kanske är jag mer världsmedborgare än något annat? Tills vidare får nog Konungariket Sverige ändå räknas som mitt främsta hemland. Men jag har mer i siktet...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
