Ensam i navet av en global samvaro

Ensam vid ett litet bord sitter jag och ser på alla människor som passerar. Unga par, bara lite över tjugo som ser ut att var på väg till sin kärlekssemester vandrar förbi. Andra redan brunbrända är hemåtvändande fulla av energi. Det äldre paret vid bordet intill, är kanske på väg till barn och barnbarn, eller så förverkligar de på ålderns höst sina resedrömmar. Så kommer slipsprydda herrar som ser ut att vara på väg hem från ett styrelsemöte eller liknande. Viktiga personer som fattar viktiga beslut, kanske. Människor av olika slag, från olika nationer, som talar olika språk möts för ett ögonblick i en global värd. Flygplan kommer och flygplan går.

Och här sitter jag med mitt kaffe. Men ensam är jag ju egentligen inte, för det finns massor av människor i rörelse runt mig. Men jag känner ingen här. Jag har visserligen pratat med flera, passkontrollören, medpassageraren i flygstolen bredvid och den leende kassörskan på fiket där jag sitter, men jag känner dem inte. Ändå känner jag en viss samhörighet. Jag är del av en större gemenskap av människor, resenärer och alla är vi på väg. Alla har vi något med oss i bagaget, i väskan eller livets ryggsäck. Och alla har vi något framför oss som vi skall möta. Jag för min del har använt en stor del av min resa hittills för att läsa rapporter och anteckna inför mina kommande uppdrag. För jobbet har jag med mig. Allt jag tror är viktigt finns i min lilla ryggsäck eller telefondator. Om nu sen det jag kommit att tro är viktigt verkligen är det är kanske inte självklart.

Jag är ensam men kan ändå nå och bli nådd. Efter en tanke på hur min fru hade det skickade jag nyss ett sms till en kostnad av nästan ingenting och inom ett par minuter hade jag svar och visste att hon satt hemma i solen och vilade sig efter sin arbetsdag. Dagars bilresa bort, timmar med flyg o tåg bort, och svindlande tanke, veckor för våra förfäder vikingarna, bort. Ändå en näst intill omedelbar kontakt och känslan av ensamhet känns helt plötsligt avlägsen. Vilken tid vi lever i! Alltid "connected". Så var det inte för min mormor, för att inte tala om morfar som for till Amerika. Det tog månader för ett brev att skickas, läsas av mottagaren och återvända i form av ett svar. Kanske var livet redan förändrat när svaret kom. Nu är det annorlunda, men ändå inte. Mobiler som inte fanns för bara något tiotal år sedan är vardag nu.

Men den enkla lilla tanken har väl alltid funnits. Ja, tanken formulerad till ord och meningar, skickade långt bort och besvarade på sitt sätt, den har väl alltid funnits. Tanken formulerad till ett enkelt samtal, dialog för att dela livet med någon nära. Inte med vem som helst, utan vännen, räddaren och skaparen. Svindlande tanke... Den nya tekniken är kanske inte så revolutionerande ändå. Fenomenet bön som har längre historia än alla telefoner, fungerade för våra förfäder tusentals år bakåt, men verkar fungera fortfarande. I globalt perspektiv använder sig c:a 9 av 10 den kommunikationsvägen. Kanske är den globala världen inte så ny ändå, för dem som velat se den…