Lysande stjärnor

Det har precis varit första advent. Det nordiska höstmörkret har under november trängt allt närmare och slutit sig som om allt och alla. En del upplever det som om all livsglädje och ork sakta men säkert kramas ur en. Men så kommer advent som en räddande ängel när det känns som mörkast. I fönster efter fönster tänds det ljus av alla de slag. Det är sjuarmade adventsstakar, det är ljusslingor med alla dess fantastiska färger, och så är det stjärnor förstås. De lyser och tindrar i hem, i butiker och på arbetsplatser och nog känns det väl lite lättare i sinnet. Också jag har en ljusstake på mitt kontor och hemma har jag även stjärnor och ljusslingor vid husets entré.

Just nu sitter jag i en metallfågel på väg över Atlanten. Runt omkring mig finns det också stjärnor, men jag vet inte så mycket om dem. En del sover, andra läser och en och annan tittar på film. Vet inte varifrån alla kommer, inte mer än grannen på sätet bredvid. Han kommer från Indien där man nyligen gastkramats med ett rått terrorattentat. Andra kan jag bara gissa, med hjälp av utseende och språk jag lyckats snappa upp. Dessa stjärnor lyser också på sitt sätt. Försöker känna efter hur det skulle vara att sitta här i denna farkost alldeles ensam, nej inte så lockande. Min morbror som gick ur tiden för ett par månader sedan, hann bli så gammal att de flesta av hans vänner hade dött bort. ”Gammal och ensam” var en möjlig rubrik över hans sista tid. Han valde ofta att sitta kvar länge på lunchrestaurangen eller köpcentret bara för att njuta av att vara omsluten av andra människor. Ungefär som att titta på stjärnhimlen. Det mådde han bra av. Utöver det fick jag och några fler vara ljus i hans närmaste tillvaro. Inte bara ljus som man kunde se där långt borta utan ljus som faktiskt trängde undan ensamhetens och hjälplöshetens mörker som ville krypa nära inpå.

Vilken tur att det finns stjärnor och andra ljushuvuden som lyser upp när det håller på att bli som mörkast. Och vilken tur att man själv kan få vara ljus, ibland som en anonym stjärna långt borta som nätt och jämt syns och ibland på riktigt nära håll, så att man faktiskt lyser upp tillvaron för någon eller några. Och nu när jag är på väg till Washington DC, undrar jag vilka stjärnor jag kommer att möta där? Väntan på det okända, som någon hintat lite om, men som man egentligen inte vet så mycket, ändå så lovande att jag vågar avsätta tid och resa. Är det möjligen det advent handlar om? Tron på ett hopp som är svårt att greppa, som inte fångas i en ask, men som ändå är tillräckligt övertygande för att man skall våga påbörja resan. Vilken lysande tanke!