Drömmen om hole in one

Just nu är jag i golfens himmelrike. Tror inte att jag riktigt fattat det men kanske börjar det sakta sjunka in. Kan inte säga annat än att det är vackert, speciellt när solen skiner och himmelen är blå. Hur kan de egentligen få gräset att bli så perfekt som det ser ut att vara? Sedan länge har jag flera vänner som är golfare, kollegor som är golfare men ännu är jag själv bara en potentiell golfare. Kanske är jag en mer potentiell golfare nu efter att ha upplevt dess himmelrike på nära håll. Igår åkte jag och min fru en tur längs med sydöstra kusten av Fife i Skottland. Det var inte långt mellan byarna och varje by hade sin golfbana, sina bed n breakfast att bo på anpassade för golfare. Vi njöt av picnic- lunchen på strandbänken, cappucinon i 1600talsbyggnaden i Crail, vars uteservering blickade ut över den lilla fiskehamnen som en gång varit centrum för smuggling av tobak, kläder, socker och kol. I fjärran över vattnet kunde man ana byggnaderna i Edinburgh. Jag njöt också av att köra på de smala kurviga vägarna, som visserligen inte var så snabba men betydligt trevligare än de flerfiliga motorvägarna som tog oss norrut till Skottland.

Att veta vilket land man är i är viktigt. Speciellt viktigt är det i vissa länder, exempelvis i Skottland. Att blanda ihop Skottland och England är som att svära i kyrkan så det gäller att vakta sin tunga. Nu måste jag väl medge att jag inte varit speciellt nära att svära i kyrkan även om man också där kan uppleva eller höra om saker som väcker känslor. Betydligt större risk har det varit att dra England och Skottland över en kam och se det som ett och samma land. Men nu vet jag bättre. Min äldsta dotter fick mig att se filmen Braveheart innan vi åkte hit för hon menade att man inte kunde komma till Skottland utan att veta vem William Wallace var. Kändes skönt när vi såg den stora minnesplatsen om honom utanför Sterling att i alla fall veta vem denne hjälte var som kämpade för sitt lands frihet och självständighet. I söndags när vi lyssnade på vår dotters nya rektor, han som är chef på Universitetet i Saint Andrews, gick det heller inte att ta miste på stoltheten av att vara del av Skottlands främst rankade Universitet, och att detta var just Skottland, trots att auditoriet var fullt av folk från jordens olika hörn. Mötte en mamma från soliga södern in USA vars dotter ville studera här för att det verkade lite mystiskt spännande med regn, dimma och rusk!

Nej, det är inte golf som hon skall studera. Men man kan ju aldrig veta efter att hon varit här i de fyra åren som studierna sträcker sig. Inte heller teologi som detta 1400tals Universitet annars kunde erbjuda. St Andrews var en gång centrum för kristet missionerande och som på så många andra platser ledde det till en centrum för studerande. Än i dag ser man tydligt spåren då det tycks finnas hur många kyrkor som helst, både i St Andrews och i omgivningarna. Är det månne lika många golfbanor som kyrkor? Har inte räknat dem men inser som jag skriver att det ändå finns en del gemensamt. På golfbanan upplever man avkoppling och perspektiv på den vardagliga tillvaron. Där har man ett mål att jobba mot, och all kan spela med varandra på någon form av ”lika villkor” genom det handikapp system man har. Golfande lär också vara bra för relationer, precis som kyrkor! Just det relationer, och speciellt internationella relationer är det hon skall studera de närmaste åren. Och att jobba för goda internationella relationer är nog mer viktigt än någonsin i vår globala värld där ingen kan gömma sig i något litet hörn eller stänga in sig i en låda. Att möta andra människor dela livet med det är bland det viktigaste för goda relationer, på golfbanan, i kyrkan eller Universitetet.

Undrar om jag skall börja spela golf. Kanske borde jag börja drömma om en ”hole in one”…