Borta bra men hemma bäst

Idag har jag varit hemma, och njutit av det i fulla drag. Har hängt tvätten, läst tidningen, gått på promenad och umgåtts med min familj. De senaste 10 dagarna har jag annars varit på resande fot i England. Jobbet. En kortare och en lite längre konferens med deltagare från jordens olika hörn. Låt mig räkna efter, Indien, Usa, England, Tanzania, Sverige, Tyskland, Finland var i alla fall representerade. Det var konstruktiva samtal om medieutbildning, men inte minst spännande var det kulturella utbytet i samband med luncher, fikaraster mm. Det är då man får lära känna varandra lite mer, och se både olikheter och likheter. Mattraditioner, familjeförhållande och humor kom på agendan.

Den första dagen på första konferensen chockade jag de andra deltagarna och sa något som en amerikan definitivt inte skulle ha gjort. Jag påstod på fullaste allvar att jag inte kan så mycket, men att jag är dum nog att ge mig på lite av varje, och det klart att nog lär man sig kanske lite på det med. Jag såg på de som inte kände mig att de undrade vad jag menade, och kanske ännu mer vad jag var för en typ. I många andra kulturer har man lärt sig att lyfta fram sig själv och alla sina fantastiska kunskaper, erfarenheter och prestationer och här kom det en svensk och sa att han inte kunde så mycket. Men allt eftersom mötet fortgick tror jag att chocken la sig och vi hade ett bra utbyte, och kanske hade den konstige svensken något guldkorn med sig trots den konstiga introduktionen.

Det är spännande att resa och träffa andra människor, men trots det är inget som hemma. Men vad är det egentligen som definierar begreppet hemma? Vad är det för speciellt med hemma som gör att man längtar hem när man är borta, hur spännande det än är där man för tillfället är? Kan det vara tillhörigheten och sammanhanget? Är man borta är man gäst och besökare men hemma är man tydligare en del av ett sammanhang och en gemenskap och trygghet. Kanske det är det som gör skillnaden. Kan man förresten leva ett liv utan att vara en del av ett sammanhang? Ibland verkar det som en del tycks tro det, men när jag tänker efter tvivlar jag på att man kan det. I sammanhanget är man förhoppningsvis behövd och man betyder något för någon. Där får man också något, kärlek, omsorg och gemenskap på det djupare planet. Hemma är man som man är och hur man än försöker måla upp en fin bild av den man är så hjälper det inte, man är som man är i alla fall. Och det är OK att vara det. Med tonåringar i familjen får man minsann ibland höra hur man är, och den sanningen går inte att dölja. Men det fina med hemma är att lika mycket som får höra ”sanningen” så får man höra att man är saknad och älskad! Borta bra men hemma är ändå hemma!

Ensam i navet av en global samvaro

Ensam vid ett litet bord sitter jag och ser på alla människor som passerar. Unga par, bara lite över tjugo som ser ut att var på väg till sin kärlekssemester vandrar förbi. Andra redan brunbrända är hemåtvändande fulla av energi. Det äldre paret vid bordet intill, är kanske på väg till barn och barnbarn, eller så förverkligar de på ålderns höst sina resedrömmar. Så kommer slipsprydda herrar som ser ut att vara på väg hem från ett styrelsemöte eller liknande. Viktiga personer som fattar viktiga beslut, kanske. Människor av olika slag, från olika nationer, som talar olika språk möts för ett ögonblick i en global värd. Flygplan kommer och flygplan går.

Och här sitter jag med mitt kaffe. Men ensam är jag ju egentligen inte, för det finns massor av människor i rörelse runt mig. Men jag känner ingen här. Jag har visserligen pratat med flera, passkontrollören, medpassageraren i flygstolen bredvid och den leende kassörskan på fiket där jag sitter, men jag känner dem inte. Ändå känner jag en viss samhörighet. Jag är del av en större gemenskap av människor, resenärer och alla är vi på väg. Alla har vi något med oss i bagaget, i väskan eller livets ryggsäck. Och alla har vi något framför oss som vi skall möta. Jag för min del har använt en stor del av min resa hittills för att läsa rapporter och anteckna inför mina kommande uppdrag. För jobbet har jag med mig. Allt jag tror är viktigt finns i min lilla ryggsäck eller telefondator. Om nu sen det jag kommit att tro är viktigt verkligen är det är kanske inte självklart.

Jag är ensam men kan ändå nå och bli nådd. Efter en tanke på hur min fru hade det skickade jag nyss ett sms till en kostnad av nästan ingenting och inom ett par minuter hade jag svar och visste att hon satt hemma i solen och vilade sig efter sin arbetsdag. Dagars bilresa bort, timmar med flyg o tåg bort, och svindlande tanke, veckor för våra förfäder vikingarna, bort. Ändå en näst intill omedelbar kontakt och känslan av ensamhet känns helt plötsligt avlägsen. Vilken tid vi lever i! Alltid "connected". Så var det inte för min mormor, för att inte tala om morfar som for till Amerika. Det tog månader för ett brev att skickas, läsas av mottagaren och återvända i form av ett svar. Kanske var livet redan förändrat när svaret kom. Nu är det annorlunda, men ändå inte. Mobiler som inte fanns för bara något tiotal år sedan är vardag nu.

Men den enkla lilla tanken har väl alltid funnits. Ja, tanken formulerad till ord och meningar, skickade långt bort och besvarade på sitt sätt, den har väl alltid funnits. Tanken formulerad till ett enkelt samtal, dialog för att dela livet med någon nära. Inte med vem som helst, utan vännen, räddaren och skaparen. Svindlande tanke... Den nya tekniken är kanske inte så revolutionerande ändå. Fenomenet bön som har längre historia än alla telefoner, fungerade för våra förfäder tusentals år bakåt, men verkar fungera fortfarande. I globalt perspektiv använder sig c:a 9 av 10 den kommunikationsvägen. Kanske är den globala världen inte så ny ändå, för dem som velat se den…

Fundering i en buss som inte var en buss

Häromdagen kom jag hem från en resa till Finland. Ett par dagar med möten och samtal med en partnerorganisation kring ett skolprojekt i Tanzania hade avslutats. Väl hemma på Karlstads flygplats stod flygbussen jag bokat och väntade på mig. Smidigt med att åka flygbuss för bara 60 kronor. Billigare kan man ju inte åka med egen bil och ska man sen betala parkeringsavgift blir det betydligt dyrare. Jag har åkt flygbuss många gånger i olika städer och för det allra mesta brukar de vara mer eller mindre fyllda med resenärer. Flygbussen denna dag visade sig inte vara en buss utan en taxi. Och jag var enda passageraren!

Var nu passagerarna få så var då chauffören inte mindre trevlig för det, kanske tvärtom. Han visade sig har sitt ursprung i Afghanistan men hade bott i Sverige i sju år och pratade mycket bra svenska. Vårt samtal som blev intressantare och intressantare tog en resa genom familjelandskap, kulturer, storpolitik som påverkar krig eller fred, livsåskådning för att slutligen landa i vad som var annorlunda i Sverige jämfört med hans tidigare land. Han var övertygad om att mycket är bra här. Religionsfrihet och respekt för andra var några positiva saker som nämndes. Men nog var det lite konstigt eller annorlunda, för att nu vara diplomatisk, att svenska grannar har så lite kontakt med varandra. I hans förra land gick grannarna direkt och hälsade på hos, i grannskapet nyinflyttade, och snart nog hade man bjudit hem de nya för att lära känna dem ännu mer. Så gör man inte i Sverige sa han men tillade; ”jag vill inte döma någon – det är bara annorlunda mot vad jag är van vid”.

Det var huvudet på spiken tänkte jag, på gott och ont. I Afrika var det också så att man ofta hälsade på och visste ganska mycket om sina grannar, men så är det nog inte så självklart här i Sverige. Där kunde det nästan gå till överdrift för det var inte alltid så enkelt att vara ledig när man ville. När som helst kunde något knacka på. I går var jag ledig. På eftermiddagen till och med alldeles ensam hemma. Barnen borta, frun borta och bara jag hemma, en hel eftermiddag och kväll. Vad tror du händer, jo det ringer på dörren och när jag öppnar står närmaste grannen och undrar om jag inte ska komma över på en kopp kaffe. Gärna sa jag och menade det! Goda grannar är en stor välsignelse och inget man kan ta för givet. Och visst finns det en hel del att lära av min Afghan-Svenska flygbuss (eller om det nu var taxi) chaufför. De senast inflyttade grannarna på min gata har jag hälsat välkomna och pratat med flera gånger, men det återstår ännu att bjuda hem dem!

Här börjar min resa i bloggosfären. Vill du följa med?

Resan som metafor för livet är intressant. Man är alltid på väg, och även om dagen i dag kan vara nog så lik dagen igår har den ändå något nytt med sig. Den stora konsten är kanske att kunna fånga upp och uppskatta de små sakerna i vardagen. Jag har i mitt drygt 40-åriga liv haft förmånen att få resa i mer än 35 länder, möta människor av olika slag, med olika livsperspektiv och tro. Och tro mig, det finns alltid något nytt och berikande att lära! På den här bloggen vill jag dela med mig lite av de jag sett, upplevt och lever med på livets resa.

Land i sikte får symbolisera nedhopp i olika länder, kulturer och sammanhang, med start från mitt eget, vilket det nu är?! Född i Östafrika, har svenska föräldrar, bott i Afrika halva livet men ändå rötterna i Sverige. Reser varje år till ett antal länder så kanske är jag mer världsmedborgare än något annat? Tills vidare får nog Konungariket Sverige ändå räknas som mitt främsta hemland. Men jag har mer i siktet...