Samtal i ett flygplan

Igår satt jag många timmar i luften. Fyra timmar försenad från Hong Kong var jag övertygad att jag skulle missa planet i Istanbul. Men till min stora glädje var också planet vidare till Stockholm försenat. Sällan man är glad över ett försenat plan, men nu var jag det. Kön var lång till säkerhetskontrollen och jag var i stort sett sist. Datorn ut och visad i en låda på bandet, klockan av, bältet av, mobilen och plånboken i kavajen också de i en plastlåda. Sen genom maskinen. Det är en procedur varje gång. Ajdå, något misstänkt i väskan. Javisst ja, den lilla flaskan med spritgel för att hålla alla influensor på avstånd hade jag visst glömt. Men omaket är ändå värt besväret, för säkerhets skull.

Visst händer det att jag träffar på bekanta på de mest oväntade ställen i världen, men dröm om min förvåning när jag stötte på min bror vid gaten till flyget. Jag visste ju att han varit i Afrika men vi hade ju konstaterat att vi skulle passera Istanbul olika dagar. Men här stod han nu tillsammans med sina reskamrater. Trevlig överraskning! Världen är tydligen inte så stor. Väl på planet tog det sin tid innan alla fått sina platser. Dimman i Istanbul hade orsakat störningar för många flighter så man hade satt in ett större flygplan och bytt sittplatser för att få plats med alla. Till slut satt jag bredvid en ung man några år över tjugo. På samma rad satt också en ung kvinna. Snart drog ett samtal igång. Mannen kom från Israel och hade nyligen muckat från sina 3 års militärtjänst. På en rundresa i Australien hade han blivit bekant med en svensk som han nu skulle besöka. Snart kom jag att samtala med mannen. Jag frågade om hur unga såg på fram tiden i Israel, om krig och fred. Vi hade inte samtalat länge förrän kvinnan kom med i samtalet. Hon visade sig vara från Egypten och var lång ifrån överens med den unge mannen. Jag tyckte att det var fascinerande och jag ställde en och annan väl vald fråga och lät sedan mina medresenärer ge sina perspektiv. Först var samtalet ganska känsloladdat och på gränsen till aggressivt, men ju längre samtalet fortgick desto mer förändrades tonen. Aggressiva påhopp förbyttes mot lyssnande och igenkännande.

Så satt vi där, en Jude, en Muslim och en Kristen, på samma resa, i samma flygplan och samtalade. Till slut måste jag fråga dem om deras syn, är det samma Gud vi tror på? Ett direkt svar kom inte alldeles på en gång, men efter en stund var vi ändå överens om att ju trots allt hade gemensamma rötter och därmed mycket gemensamt även om synen på Jesus skiljer oss. När vi närmade oss flygresans slut kändes det som om den slutade alldeles för tidigt. Samtalet hade varit intressant och mina medresenärer visade och uttryckte att de hade fått mersmak för dialogen. Och du är en bra lyssnare sa kvinnan till mig. Tack, det var roligt om du uppfattar det så svarade jag. Låt mig berätta en berättelse fortsatte jag. Jag tror att Gud skapat människan. Och tittar man på en människa så har hon som regel två ögon och två öron, alla med uppgift att ta in signaler och information. Men samtidigt finns bara en mun. Det säger mig något om vad som är viktigast. Efter lite begrundande spred sig sakta ett igenkännande leende på båda mina medresenärers ansikten.

En natt i Hong Kong

Hade bara sovit några timmar när sömnen plötsligt tog en paus. Trodde att det skulle bli en kort sådan, men jag hann med både ett och annat under den frånvarande sömnen. Nathan Road hör till Hong Kongs absoluta hjärta och handelscentrum. Och i natten hörde jag Nathan Road från hotellets tredje våning. Det lät inte som om natten snarkade, snarare som om det bubblade av ganska mycket liv.

På dagen är det utan tvekan full fart på pulsen. Bussar och bilar fyller gatorna, och trottoarerna flödar av människor i olika åldrar. Flertalet är kineser med sina karakteristiska sneda kilformade ögon, men ett betydande inslag av västerlänningar syns. De sistnämnda är dessutom ofta längre så de syns av det skälet. Man ser alla sorters människor men att världens olika modetrender finns här syns på både unga och gamla. I affärer och köpcentra bjuds varor av alla kända märken ut och är det någon som är speciellt kännetecknande för pulsen, så är det konsumismen. Förverkliga dig själv genom att köpa något, och helst rätt märke av detta något. Jag har nu varit i Hong Kong i ett par dagar men jag har inte köpt nästan någonting. Visst har jag sett köpbara varor, men nej det har inte lockat speciellt mycket. Nu är jag ju inte här för att shoppa utan har helt andra saker på min agenda, men man kan ju inte ta sig till tunnelbanan från hotellet utan att möta utbjudandet av varor. De indiska skräddarna verkar ha specialiserat sig på att glida upp lite diskret och på ett vant och elegant sätt erbjuda skräddarsydda kostymer, framsträckande ett väldesignat visitkort, när man går på gatan. Andra gatuförsäljare säljer så kallade Rolex klockor och Gud vet vad. Släpper man till det minsta med att låta ögonen mötas eller på annat sätt ge uppmärksamhet så är det kört.

Enligt mitt sätt att se det måste man inte shoppa för att överleva, men man måste äta för att överleva. Visserligen dör man vilket man äter eller inte, men det lär ta längre tid innan man dör om man äter. Så därför väljer jag att äta. Passar också på att njuta av det. I Hong Kong finns ett stort utbud av alla sorts mat. Har hunnit med pasta, pizza och ja, kinesisk mat. Ofta försöker jag äta det som är en lokal smak när jag reser, men har man medresenärer får man ta hänsyn, om man nu inte går till ett ställe där olika sorters mat serveras. Kinamaten kan man äta både dyrt och billigt, i fina eleganta restauranger eller ute på gatan. Kan stå ut med både och, men jag har nog ofta en dragning och det enkla och det som ger en upplevelse av folkpulsen. Kaffe hör till en av mina livsnjutningar, det kan nog mina vänner intyga. Inte så att jag någon gång egentligen känt abstinens när jag varit utan, men jag tycker det är gott. Har hunnit prövat kaffet på både Starbucks, Pacific Coffee och Mc Cafe. Cappuccino är ett säkert kort.

Nu drar det i ögonlocken och klockan säger mig att pulsen på Nathan Road snart kommer att gå upp. Så det är nog läge att innan dess passa på att låta ögonen ta en paus och istället låta sömnen ta över ruljansen. Sweet Dreams!

Språkets betydelse

Platsen är Singapore och Engelska är språket. Sitter just nu i ett möte med tiotalet personer från nästan lika många länder. Det gemensamma för vårt samtal under ett par dagar är kommunikation och utbildning. Eftersom jag inte varit mycket i Sydost Asien är det intressant att lära och lyssna av de olika deltagarna. Engelska är Engelska kan man tycka, men under samtalet här blir jag påmind om att det finns många facetter på detta språk. Deltagarna med Australisk bakgrund har ett sätt att uttrycka sig med sitt speciella uttal. Likaså är det med dem med Kinesisk bakgrund. Måste erkänna att det tar mig lite tid att vänja mig att förstå vad som sägs på Engelska med kinesiskt uttal. Härom kvällen när jag och min kollega skulle äta en bit mat krävdes det en bra stunds bollande fram och tillbaka med den Kinesiska servitrisen för att utröna om rätten inkluderade pommes eller inte.

I morse när jag och mina två kollegor satt och väntade på skjutsen till andra sidan av landet, d.v.s. andra sidan av stan, kom vi att samtala om ett språks grammatiska struktur. Engelska sägs ha fler undantag är regler. Vet inte om det är sant men tanken är kittlande. Min fundering är då om detta fenomen också reflekteras i den Engelsktalande kulturen? Språket sägs ju både förmedla och skapa kultur. Orden formulerade på ett visst sätt med ett visst syfte har uppenbarligen stor skaparkraft, på både det ena och det andra sättet!

Varde ljus och elinstallationen var gjord, sa elektrikern som ansåg sig ha det äldsta och finaste yrket!

Pilgrimmer & Passion

Har just landat i Hong Kong, i en för mig ny världsdel. Har visserligen läst, sett filmer och på TV från Hongkong men det är inte samma sak som att se och uppleva direkt. Mitt första stopp i Hongkong blir bara några timmar. Men lugn, jag återkommer. Det verkar finnas intressanta saker att se och göra här.

I natt, eller vad det nu var, delade jag flygplan med ett gäng pilgrimer på väg till ”hajj”, Mecka och Medina. De var uppspelta, hängivna och passionerade över sin resa. Det var kvinnor och män, unga och äldre. Kvinnorna bar slöja och männen kavaj. Böneböcker åkte fram och tillbaka, böner reciterades och det pratades högljutt som om det vore det allra viktigaste som hänt, eller höll på att hända dem. Tre veckor skulle de resa runt i Saudiarabien enligt den medelålders mannen som jag satt bredvid. Höjdpunkter skulle bli när c:a 3 miljoner människor samlas på en enda plats och ber bönder och vandrar runt den svarta stenen.

Pilgrimerna fångade mitt intresse. Inte var det för att de på flygplatsen i Istanbul bytte sina kläder till "vita linnedukar". Och inte var det för att jag på något sätt delar drömmen om deras pilgrimsresa. Nej, det var däremot deras hängivenheten fick mig att tänka. Funderade på min egen hängivenhet för det jag tror på. Måste medge att det går upp och ner ibland även om jag hoppas att den i snitt är en bra bit på ”plus” sidan. Att vara passionerad skapar attraktion, så är det bara. Forskare menar att den första kristna kyrkans ganska snabba utbredning till stor del berodde på martyrskapet. Om den kristna tron var så viktigt att man var beredd att gå i döden för, måste den verkligen var värd att tro på! Det tål att fundera mer på…

Höstfärger i Skottland

Många elever och studeranden har höstlov denna vecka. Också jag försöker ha lite lov. Är visserligen en arbetande person, men lika mycket elev och studerande. Har nog livets spännande skola att tacka för det mesta jag lärt mig, men också mer ”traditionella” studier ger sitt bidrag. Denna vecka är jag i Skottland tillsammans med familjen. Äldsta dottern studerar här. Varje gång jag reser, i tjänsten eller privat, vill jag passa på att se och lära något. Och livet har verkligen många sidor. Nu är det höst och färgerna är starka och mångskiftande. Ännu skirande grönt på sina håll, men också brinnande gult, orange och rött. Och till slut faller ett löv i taget, blir mörkt och förmultnar. Ena stunden grön, skön och vacker, nästa stund brun och förmultnande.

Häromdagen gjorde vi en resa upp i ”Skotska fjällen”. Ja, just det, såg både snökanoner och snöpinnar längs med den smala vägen. Men också kullar med utspridda får, bäckar och vattenfall. Vackert, mäktigt och majestätiskt. Sett kyrkor, slott och kojor. Var faktiskt inne i ett slott häromdagen och igår såg vi ruinerna efter det som en gång var Skottlands största kyrka. På tal om ruiner, så debatteras det just nu friskt om ett beslut som många menar kommer ”ruinera” Svenska Kyrkan. Allt som har liv måste förnyas, annars falnar det och dör. Men förnyelse och att köra vilse är två olika saker. Min bön är att jag skall både förnyas och lyckas hålla min fokus rätt så att jag inte kör vilse. Och den bönen får också omfatta det sammanhang jag finns i. Samtidigt är uppdraget att hjälpa den medresenär som kört fel att hitta rätt igen. Man måste faktiskt hjälpas åt för att hitta rätt. Häromdagen fick jag hjälp av familjen när jag körde fel. Fast jag vet att det är vänstertrafik i Skottland höll jag på att hamna på höger sida när jag åkte ut från en parkering. Tur att mina medresenärer hjälpte mig att hitta rätt. Annars hade det kunna bli en krasch… Hemska tanke.

GPS:en är faktisk kanon när man kör i okända områden, Skottland inkluderat. Säger till i förväg, visar med en karta och vägleder steg för steg mot målet. Men det är jag som rattar. Och skulle jag köra fel eller avvika från ideal rutten, får jag strax ett nytt förslag hur jag ska navigera. Målet ligger fast. Livets GPS borde också vara påslagen, med rätt destination inställd. Då kan man bättre navigera genom alla skeenden, vinter, vår, sommar och höst. Genom ljus och mörker, i dimma och dunkla färger liksom i starka höstfärger. Låt det vara så, Amen!

I torkan kan det bli synligt

Sitter och blickar ut över kullar och berg, dalar och raviner. En del ser ut att vara kala och andra trädbevuxna. Den Afrikanska kvällssolen leker kurragömma och belyser än klart nejden och än lite blygt dunkelt bakom molnen. Det mesta är torrt och dammigt. Årets regn har uteblivit. Endast ett fåtal växter trotsar torkan och lyser med sin grönska och sina färger när det mesta är brunt och torrt. Bouganvillan lyser med gröna blad, vita eller klarlila blommor bara några meter från mig. Småfåglarna kommer regelbundet till fågelbadet för att få sig en slurk.

Jag är förkyld, snuvig, har halsont och en aningens feber, men jag har det rätt bra ändå. Värktabletter med lagom regelbundenhet intas, växlar sedan mellan vila, sömn, läsning och som nu, lite skrivande. De sista tre veckorna sedan sommarsemestern, har gått i full fart på alla sätt. Omgivningen liksom har rusat förbi och det man egentligen sett är att det rör sig. När jag nu tvingas ta det lugnt för att vara rädd om både mig själv och mina medmänniskor, njuter jag av att stilla ner mig och ”känna livet”. Inte det att en snorig förkylning är livet, men när man kommer ner i varv hinner man känna efter. Känna och lyssna in det som egentligen är viktigt i livet. Kanske är det i det bräckliga som andra nyanser träder fram, precis som jag med sådan tydlighet ser de färgglada blommorna som tydligt sticker ut i det i övrigt torra landskapet.

I det moderna samhället ökar förväntningarna över vad som man skall ha och kunna göra. Fler och fler valmöjligheter skall hållas öppna och tillgången på det mesta skall vara här och nu. Ja, jag är själv del av det. Den sista veckan har jag kommit på mig själv med frustration när strömmen brutits och internet kopplats från flera gånger per dygn. Jag som gillar att ha tillgång till det mesta. Men samtidigt måste jag konstatera att det är lite nyttigt att bli från kopplad lite. Att bara få tid med sig själv och det grundläggande, här och nu. Är det möjligen nyttigt med lite torka ibland? Är det möjligen nyttigt med någon form av fasta ibland? Är det först då jag tydligast kan se de klara lysande blommorna i livet?

Här har vi vår – var har ni er?

Det grönskar och det växer. Det fantastiska undret händer igen och omigen. En till synes torr och död gren börjar förändras. Knoppar växer till och byter färg. Brunt blir rött, som sedan i ett nu slår ut till gröna friska blad. På bara några dagar byter naturen skepnad från en karg och kall stil, till en ung, fräsch och livfull mundering. Om det inte vore för kliande ögon, ömsom rinnande och ömsom täppt näsa, skulle det vara helt fantastiskt. Nu är det visserligen på plussidan helfantastiskt, men alla pollen väger tyvärr tungt på minussidan. Sådan är våren för mig och många andra.

Finns det något i livet som bara är bra, något som inte har en baksida? Något som bara är positivt utan något negativt? Någon har sagt att om man inte varit riktigt hungrig någon gång så kan man aldrig riktigt uppskatta känslan av att vara mätt. Är det kanske så, att sorg behövs som kontrast till glädje, kyla till värme, och vinter till sommar? Arbete för att sedan koppla av. I kväll har jag förresten kopplat av. Lagat ugali och kycklinggryta kryddat med jordnötssmak. Dottern hade bjudit hem sina vänner på Afrikakväll. Inga gafflar och knivar utan rena händer och god gemenskap runt bordet. Bordsbön på Swahili, självklart, för det finns praktiskt tagit inga som inte tror i Afrika. Visserligen tror inte alla på samma sätt eller ens på samma Gud, men tror gör man. En gång fick mina Afrikanska medieelever uppdraget att intervjua människor med olika tro, också de som inte hade någon tro alls. Så kallade ateister. Men det var lättare sagt än gjort, för hur man än sökte så hittade man inga.

Hur maten smakade, jodå utmärkt. Ugalin knådades också av de mest ovana händer för att doppas och fyllas med sås innan färden in munnen. Spännande ny erfarenhet för flera! Har nu tagit lite mer allergimedicin. Tur att den finns, för mig och alla andra som annars snörvlar och hostar. Vi vill också njuta, inte bara av god Afrikansk mat, utan också att det vackra, för här har vi ju vår! Var har ni förresten er?

Jubel

Så har det nu hänt igen! Färjestad har tagit sig till final, och dessutom tagit hem SM guldet 2009! Suttit fängslad framför TV:n och adrenalinet har varit på topp! Vilket jubel i Löfbergs Lila Arena! Jag är ingen ishockeyspelare men det är fängslande att följa med och heja på! Och jag beundrar kampen och spelarnas driv och passion. De satsar verkligen fullt på det de tror på. Och som Karlstadsbo hör det ju till att hålla på Färjestad!

Denna vecka pågår ett annat passionsspel. Det är påskvecka och för alla som kan sin historia och inte är förblindade av påskägg, fjädrar och kvastar, så är det en av årets stora händelser. Påsken är inte ägg och mat, utan det handlar om ett enormt drama, långt häftigare och större än Färjestads final seger. Under veckan kan vi följa dramat på olika sätt och på söndag är det jubel som gäller. Bucklan i skyn! Yeees, HAN klarade det! Upprymd i kväll av Färjestads seger, Självklart, men Påskdagens jubel borde bli ännu större och mäktigare!!!

Heja färjestad för åttånde SM guldet! Heja Kungen för segern som består!!!

Sol, stjärnor och pappaskap

Är åter hemma efter tre veckors resande i Tanzania och Kenya. Hemma skiner solen samtidigt som snödrivorna lyser bländande vita på baksidan av huset. Funderar på om det är ett aprilskämt?!

Jag har sett en hel del sol de senaste veckorna, men haft mindre tid att var i den. Men några stunder jag fångat. Favoriterna var nog kvällarna när jag med kaffekoppen i handen njöt av kvällssolen som gick ner i väster över Monduli berget. Fåglarna kvittrade och på avstånd hörde jag svagt kobjällrorna från massajernas boskap som var på väg hem innan natten. Det var fridfullt på sitt sätt även om stunden från det att solen börjar gå ner var alldeles för kort. Men å andra sidan, stjärnhimlen som följde lite senare, syntes desto längre. Vilken fantastisk upplevelse, att titta på alla lysande och blinkande ljus på en djupblå himmel, ännu tämligen oförstörd av ljus och miljöförstöring. Att tänka sig att ljuset färdats i kanske tusentals år är svindlande och ger upplevelsen av himlen en djupare dimension.

I söndags besökte jag en massajby med sorg. Den unge mannen, som heter Daudi, bjöd oss in i sitt enkla hem med jordgolv och tidnings- och veckotidningspapper som tapeter. Både dekorativt och ombonande mot kylan som snart kommer att slå till på nätterna. Inget riktigt arbete men lite extra knäck genom att ta kort på folk. Han var ännu ogift men berättade om sina planer. Nu hade han dock redan blivit pappa sedan ett bra tag och för en vecka sedan fick det nya konsekvenser. ”Baba mdogo”, lillpappa, som är benämningen av en yngre broder till pappan av ett barn hade han varit i drygt tio år. För några år sedan hade den äldre brodern dött i Aids och då lämnat efter sig fru och en son. Nu hade också frun för en knapp vecka sedan dött i samma sjukdom. Och Daudi fick nu en son att ta ansvar för innan han ens själv hade fått en grund för en egen familj. Grabben får dock betraktas som lyckligt lottad, att det finns någon nära som har möjlighet att bry sig.

Jag känner med Daudi, och inser av alla berättelser jag hör att det är alldeles för många som drabbas och alldeles för många som har ännu sämre förutsättningar. När man i kyrkan som Daudi går till samlade in det s.k. tacksägelseoffret , som bl.a . skulle gå till att hjälpa den föräldralöse grabben, la jag en extra slant, medveten om att det inte kan förändra mycket men likväl underlätta lite. Nu är jag hemma hos min familj och det vill jag glädjas åt och njuta av, men frågan finns kvar i mina tankar, vilket ansvar har jag och alla andra i rika länder, för människor som Daudi och hans föräldralöse grabb?

Lektion i envishet

Sitter pa ett internetcafe i Nairobi. Kom hit igaar och aer haer bara over helgen. Annars aer jag naagra veckor i Tanzania. Foer att ta sig fraan Arusha till Nairobi tog jag bussen, sex timmars damm och skumpande. Vaegen haaller paa att byggas om. Mitt emellan staederna maaste man passera gransstationen med passkontroller mm. Inga konstigheter med det, men jag har maanga drapliga minnen fraan denna passage. Som den gaangen daa tullaren kom ut och ville titta i bilen. Han fraagade om jag hade naagra vapen med mig. Nej sa jag foerst, men hejdade mig foer att i naesta oegonblick saega att jag visst hade vapen. Tullaren hajade till och foer ett oegonblick undrade nog vem det var han stoett paa. Ska jag visa dig fraagade jag och naturligtvis ville han se. I bagaget hade jag en laada med boecker, bl.a. naagra biblar. Haer sa jag, ett svaerd, och tog upp en bibel. I ett oegonblick byttes tullarens strama ansiktsuttryck till ett stort leende. Jaha, andens svaerd sa han och skrattade. Du kan aaka sa han sen. Undrar vad en Tullare i Sverige skulle ha sagt...

Igaar kom ingen tullare ut i bussen men likvael ett gaeng massajtanter. De uppfattade mig som turist och ville saelja massajsmycken. Daa jag vae sig hade plats foer naagra i min lilla ryggsaeck eller hade behov saa tackade jag vaenligt nej. Jag skulle inte ha naagra. Men ett nej aer inte ett nej, taengte nog den envisa gamla tanten foer hon fortsatte med aen det ena och aen det andra knepet. Allt fraan att spela paa "tycka synd om kaenslor", till att foersoeka ge bort ett smycke, vael medveten om att den so faatt en gaava har naagon form av tacksamhetsskuld. Maaste erkaana att jag inte vara speciellt road av denna mycket paastridiga och envisa massajkvinna, men samtidigt var jag lite imponerad. Hon hade ett driv som skulle kunna braecka de flesta och gick det inte paa ett saett saa proevade hon ett ett nytt.

Tack, gamla massajtant, foer din lektion om ihaerdighet! Kommer nog inte att goera riktigt som du, men jag skall laata mig inspireras att inte ge upp!

Paa aaterhoerande. Nu skall jag traeffa en f.d. elev.

Defragmentering

Ett nytt år har börjat. Borde nog skriva lite igen. Min ambition med denna blogg är ju inte att skriva varje dag, eller ens varje vecka, men lite nu och då, när reflektionerna om livet och människorna jag möter kommer på. Bloggar skall vara korta snuttar varje dag säger en del. Kanske är det så, men inte alla, och inte denna. Livet är visserligen kort och ibland kan det kännas snuttifierat med allt som pockar på men det är inte en utveckling som jag bejakar.

De flesta som använder datorer har stött på behovet av att defragmentera hårddisken. Det måste man göra då datorns minne splittrats och spridits i fragment eller korta snuttar på olika ställen av hårddisken. Att leta rätt på varje fragment och foga dem samman till en meningsfull helhet tar tid för datorn och den blir seg. Det är då man kan ta till ett verktyg i datorns programvara och samla ihop alla fragment som hör ihop. Alla filer och dokument hamnar på rätt plats och det blir lättare och snabbare att hitta i minnet. Så hellre lite färre helheter istället för många korta snuttar.

Under de första veckorna av året har jag rest ovanligt lite, i alla fall i fysisk mening. Varje dag har jag ju kontakter med folk på andra sidan jordklotet men själv har jag hållit mig hemma. Har undervisat på distans och så har jag ”defragmenterat”. Just det, arbete som legat som fragment och väntat på att sorteras, bearbetas och fogas samman till meningsfulla helheter har jag ägnat tid. Och det känns fantastiskt skönt. Är inte klar för ännu ”tuggar hårddisken” men det blir bättre och bättre. Läste förresten att en sömnforskare förklarade att när man sover händer det saker i hjärnan som kan liknas vid en defragmentering. Hjärnan behöver regelbunden sömn för att bearbeta och sortera alla upplevelser och intryck och skapa mening. Kanske stämmer alltså det som en del av de gamla och visa sa när jag var ung, ”låt oss sova på saken”. Har faktiskt upplevt det själv, att efter en natts god sömn känns det som att pusselbitarna fallit på plats och man ser plötsligt tydligt hur man skall ta sig an utmaningen som kvällen innan var som en grumlig sörja.

På tal om sörja. I måndags ägnade jag hela dagen med att hjälpa min 82åriga pappa som bor på landet. Han hade halkat, ramlat och fått armen under sig. Den såg inte grann ut. Men efter besök på tre olika sjukvårdsinrättningar på lika många orter, och efter 40mils bilkörning var jag hemma igen och pappas arm var gipsad. På sista sjukvårdsinstansen när dagen led mot sitt slut, efter flera timmars väntan, plirade han med ögonen, snörpte på munnen och sa till sjukvårdspersonalen:

”Det är bättre att va på hal is och ha det glatt, än att trampa i lera och sörja”.

Vi hörs, en annan dag!