Defragmentering

Ett nytt år har börjat. Borde nog skriva lite igen. Min ambition med denna blogg är ju inte att skriva varje dag, eller ens varje vecka, men lite nu och då, när reflektionerna om livet och människorna jag möter kommer på. Bloggar skall vara korta snuttar varje dag säger en del. Kanske är det så, men inte alla, och inte denna. Livet är visserligen kort och ibland kan det kännas snuttifierat med allt som pockar på men det är inte en utveckling som jag bejakar.

De flesta som använder datorer har stött på behovet av att defragmentera hårddisken. Det måste man göra då datorns minne splittrats och spridits i fragment eller korta snuttar på olika ställen av hårddisken. Att leta rätt på varje fragment och foga dem samman till en meningsfull helhet tar tid för datorn och den blir seg. Det är då man kan ta till ett verktyg i datorns programvara och samla ihop alla fragment som hör ihop. Alla filer och dokument hamnar på rätt plats och det blir lättare och snabbare att hitta i minnet. Så hellre lite färre helheter istället för många korta snuttar.

Under de första veckorna av året har jag rest ovanligt lite, i alla fall i fysisk mening. Varje dag har jag ju kontakter med folk på andra sidan jordklotet men själv har jag hållit mig hemma. Har undervisat på distans och så har jag ”defragmenterat”. Just det, arbete som legat som fragment och väntat på att sorteras, bearbetas och fogas samman till meningsfulla helheter har jag ägnat tid. Och det känns fantastiskt skönt. Är inte klar för ännu ”tuggar hårddisken” men det blir bättre och bättre. Läste förresten att en sömnforskare förklarade att när man sover händer det saker i hjärnan som kan liknas vid en defragmentering. Hjärnan behöver regelbunden sömn för att bearbeta och sortera alla upplevelser och intryck och skapa mening. Kanske stämmer alltså det som en del av de gamla och visa sa när jag var ung, ”låt oss sova på saken”. Har faktiskt upplevt det själv, att efter en natts god sömn känns det som att pusselbitarna fallit på plats och man ser plötsligt tydligt hur man skall ta sig an utmaningen som kvällen innan var som en grumlig sörja.

På tal om sörja. I måndags ägnade jag hela dagen med att hjälpa min 82åriga pappa som bor på landet. Han hade halkat, ramlat och fått armen under sig. Den såg inte grann ut. Men efter besök på tre olika sjukvårdsinrättningar på lika många orter, och efter 40mils bilkörning var jag hemma igen och pappas arm var gipsad. På sista sjukvårdsinstansen när dagen led mot sitt slut, efter flera timmars väntan, plirade han med ögonen, snörpte på munnen och sa till sjukvårdspersonalen:

”Det är bättre att va på hal is och ha det glatt, än att trampa i lera och sörja”.

Vi hörs, en annan dag!