En märkligt härlig upplevelse

Sitter på tåget och är åter på väg. Skönt att komma in i värmen och slippa snöslasket i Helsingfors. Ska upp till Karis, till metropolen där kollegan och nära vännen Janne bor. Är lite lagom seg i kolan efter en helg med alldeles för lite sömn, men samtidigt är jag upprymd efter det jag upplevt i helgen som gått. En gemenskap med riktigt goda vänner, ja faktiskt mer än så. Vet inte vad jag skall kalla det men kanske syskonskap. Har träffat mina syrror och brorsor! Dem jag började skolan med och delat ett eller flera intensiva år av min barndom med. Några har jag träffat nu och då i lite olika sammanhang men någon hade jag inte träffat på över tjugofem år. Kan man verkligen hitta varandra och känna den nära gemenskapen efter att ha levt olika liv under så lång tid?

Jag har inte skrattat så mycket på riktigt länge! Dråpliga minnen, historier och berättelser som jag hade glömt, men som sakta lockades fram ur minnet har blandats med uppdatering av vad som hänt på livets resa sedan vi var barn. Det är i samlingen en brokig blandning av livserfarenheter färgade av glädje och smärta, sött och salt, höjder och dalar som nu delats som minnen och erfarenheter. Mycket vatten har runnit under bron sedan vi var barn och gick på den svenska Internatskolan i Nzega i Tanzania. Världsbilden var inte så stor då, och perspektivet på livet var begränsat, både till ett barns upplevelse, men också begränsad av den skyddade miljö en skola för missionärsbarn var. Vad visste vi egentligen om livet då, men kanske sitter vi om tjugofem år och undrar vad vi egentligen visste om livet år 2008...

Inte förrän man levt livet vet man kanske hur man skall leva livet, är den smått ironiska tanke som snurrar i min tanke. Vi har pratat om beslut som vi tog när vi var unga och undrar om vi visste vad vi gjorde då. Och jag funderar om jag ens vet vad jag gör när jag fattar beslut nu, i mitten av livet. Visst gör jag det, ibland, kanske, till viss del i alla fall. Oftast är det kanske ett val mellan olika alternativ där man väljer det mest rimliga av olika alternativ utifrån den begränsade kunskap och förståelse man har, kanske styrkt av en obeskrivbar extraordinär känsla. Minnena vi delat har handlat om bus och hyss, både mot och med varandra. Ungdomens utmaning av det outforskade och spänningen med okända, lite förbjudna. Och nu skrattar vi åt de ”syndiga” sakerna vi gjorde och hur vi på kvällarna ofta var noga med att be om förlåtelse för att inte ha något ouppklarat, för att vara redo. En av mina syskon gjorde reflektionen att det kanske är en förklaring till att vi mest kommit ihåg det dråpliga och det roliga i olika händelser.

Jag är fascinerad av omsorgen om varandra. Vi kom alla från olika familjer, olika platser och till och med olika länder, med ett gemensamt. Vi hamnade i ett främmande land, på en skola, ett internat, därför att våra föräldrar hade ett uppdrag i det landet. Skola, lek, lärande, sportande och förändringen från att vara barn till att börja bli vuxna delade vi tillsammans, som syskon mer än något annat. Och nu har vi delat en helg och min känsla är att alla år sedan dess känns, visserligen som en lång tid, men också som en kort parantes. Det retsamma gnabbet kom igång nästan på en gång vi träffades, men lika mycket den innerliga omtanken och önskan om att det skulle gå väl för den andre. Och visst har det gått bra. Det kunde ha gått mycket sämre, även om inte allt i livet varit en dans på rosor.

Tåget är strax framme nu och jag undrar plötsligt hur det kommer att kännas att komma till himlen. Är det kanske lite, eller rent av mycket mer av det jag upplevt denna helg? En blandning av humor, omsorg, vänskap och glädje, fast mycket mycket mer?