En strålande plats

Funderar över de senaste dagarna medan tåget susar förbi gröna åkrar och nyutslagna lövträd. Har varit på en av mina resor i arbetet, denna gång till en ett land jag inte besökt tidigare, Ukraina. Där bor ungefär 50 miljoner människor och landet skulle hellre vilja bli en del av EU än att sitta i knäet på storebror Ryssland. Under min uppväxt fick man ofta höra hur det var i Sovjetunionens och kommunismens tid och allt som hörde till detta enorma område var som ett stort okänt och märkligt område. De som inte trodde som statsläran påbjöd deporterades för ”omprogrammering”, tortyr och många avrättades. En dag åkte jag förbi det före detta KGB huset i Vinnitsa och då berättade min värd Nikolay att ”här har många kristna torterats till döds”. Det känns avlägset, men samtidigt inte så länge sedan den s.k. järnridån föll och frihetens vind började blåsa över östländerna.

Mycket har hänt i Ukraina sedan dess, även om en stor mosaik med Lenins ansikte pryder 400tusen staden Vinnitsas centrum. Ekonomin växer, det byggs fina hus, mängden nya fina bilar av alla tänkbara märken verkar utan tvekan överstiga antalet gamla Lada och Moskovits bilar. Kristna som tidigare bara kunde samlas till Gudstjänst och gemenskap i hemlighet har nu kyrkor, kan leva ut sina liv i öppenhet och man kan till och med använda media för att berätta om sin tro. Men man har inte glömt varifrån man kom, och historien har satt sina spår. Ett land och ett folk kan inte glömma eller skriva om sin historia så snabbt, och tur är väl det. Om man inte vet varifrån man kommer så är det inte heller lätt att veta vart man är på väg. Min egen upplevelse av Ukraina smakar både 2000 tal och 1970 tal!

Veckan har varit intressant! Jag har undervisat om media på en bibelskola med 40 talet elever. Och när inte jag har undervisat har jag på samma skola lyssnat till en f.d. forskare som under många år studerat alkoholens inverkan på människan och vilken roll generna, det vi ärver, spelar. Har lärt mig ett och annat! Alkoholens konsekvenser är förvisso ett stort problem i Ukraina, men inte det enda. Dagen efter att jag landade i Kiev mindes man Ukrainas mest strålande dag, den 26 april 1986 då kärnkraftverket i Tjernobyl havererade och släppte ut mängder av farligt radioaktivitet som spreds långt utanför Ukrainas gränser. När jag satt och pratade med Pastor Anatoliy om vilka angelägenheter Ukrainarna har, berättade han om alla sjuka människor. Både barn och vuxna får betala ett högt pris i bl.a. i form av blodsjukdomar, skelettsjukdomar och missbildningar, för den ”strålande dagen” som dessvärre inte bara blev en dag. Jag kom aldrig närmare Tjernobyl än ett par timmars bilväg men funderar likväl på om jag fått i mig några strålande partiklar denna vecka.

Men våren visade sin bästa sida och solen sken både när jag kom och när jag åkte. Och dagen jag kommer hem till Sverige är också en härlig vårdag! Det är spännande att resa bort till outforskade platser, möta nya människor, lära sig nya saker, men det är utan tvekande riktigt strålande att komma hem. Undrar hur det blir att komma hem till himlen? Där kan väl strålningen bara leda till gott?!