Borta bra men hemma bäst

Idag har jag varit hemma, och njutit av det i fulla drag. Har hängt tvätten, läst tidningen, gått på promenad och umgåtts med min familj. De senaste 10 dagarna har jag annars varit på resande fot i England. Jobbet. En kortare och en lite längre konferens med deltagare från jordens olika hörn. Låt mig räkna efter, Indien, Usa, England, Tanzania, Sverige, Tyskland, Finland var i alla fall representerade. Det var konstruktiva samtal om medieutbildning, men inte minst spännande var det kulturella utbytet i samband med luncher, fikaraster mm. Det är då man får lära känna varandra lite mer, och se både olikheter och likheter. Mattraditioner, familjeförhållande och humor kom på agendan.

Den första dagen på första konferensen chockade jag de andra deltagarna och sa något som en amerikan definitivt inte skulle ha gjort. Jag påstod på fullaste allvar att jag inte kan så mycket, men att jag är dum nog att ge mig på lite av varje, och det klart att nog lär man sig kanske lite på det med. Jag såg på de som inte kände mig att de undrade vad jag menade, och kanske ännu mer vad jag var för en typ. I många andra kulturer har man lärt sig att lyfta fram sig själv och alla sina fantastiska kunskaper, erfarenheter och prestationer och här kom det en svensk och sa att han inte kunde så mycket. Men allt eftersom mötet fortgick tror jag att chocken la sig och vi hade ett bra utbyte, och kanske hade den konstige svensken något guldkorn med sig trots den konstiga introduktionen.

Det är spännande att resa och träffa andra människor, men trots det är inget som hemma. Men vad är det egentligen som definierar begreppet hemma? Vad är det för speciellt med hemma som gör att man längtar hem när man är borta, hur spännande det än är där man för tillfället är? Kan det vara tillhörigheten och sammanhanget? Är man borta är man gäst och besökare men hemma är man tydligare en del av ett sammanhang och en gemenskap och trygghet. Kanske det är det som gör skillnaden. Kan man förresten leva ett liv utan att vara en del av ett sammanhang? Ibland verkar det som en del tycks tro det, men när jag tänker efter tvivlar jag på att man kan det. I sammanhanget är man förhoppningsvis behövd och man betyder något för någon. Där får man också något, kärlek, omsorg och gemenskap på det djupare planet. Hemma är man som man är och hur man än försöker måla upp en fin bild av den man är så hjälper det inte, man är som man är i alla fall. Och det är OK att vara det. Med tonåringar i familjen får man minsann ibland höra hur man är, och den sanningen går inte att dölja. Men det fina med hemma är att lika mycket som får höra ”sanningen” så får man höra att man är saknad och älskad! Borta bra men hemma är ändå hemma!